always go down with a BANG

Utropspriset var 545.000
Det kommer säkert sluta runt millen.
Goodbye lägenhet.

I say no more.

Det finns dagar när saker är okej.

Sen finns det dagar när samma saker inte alls är okej. Sånna dagar när man bara vill köra en pinne i ögat och bli blind. Få sjukförsäkring, morfin och slippa se skiten.

Sånna dagar finns ju också.

Jag tar tillbaka det jag sade om att tacka och ta emot.
Får jag inte sova snart tar jag till drastiska metoder.
Ruttna ägg, sopkvastar, napalm och sånt.

För jag är så djävulskt sugen på att krypa ned i ett svart
hål och sova så dregglet stänker om det.

Rave-helvete.

En muslimsk man har sprängt sig själv i luften.
Såhär är det, och tyvärr är det oåterkalleligt.
Men.
Plötsligt har vi rasister som säger; vad var det jag sade?
Rasister som säger; såhär går det om vi släpper in dom.
Rasister som står och gapar om muslimer hit och muslimer dit.

Nu ska jag meddela en sak.
En person dog i vår första terrorattack.
Terroristen själv. Det är tragiskt, att en människa dog.
Oavsett hur vilseledd och hjärntvättad han må ha varit.
En person.

För det hör jag fler och fler rösten som dömmer
alla muslimer. För en man. En kille.
En kille står tydligen för en kvarts miljon svenskar
(ja, vi bor alla i Sverige, då är vi Svenskar, simple as that).
En kille för ett helt jävla folk.
Då säger vi såhär.

Har ni glömt;

att den 19 Maj 2003 gick Åkerhovsmannen berserk.
Utanför tunnelbanan högg han ihjäl en man med ett järnspett
och skadade flera andra. Han högg ihjäl en liten pensionär.
Är han Sverige då? Är han alla Svenskar?

Har ni glömt att den 31 Maj samma år körde en Man över 18 personer på
västerlånggatan. Han mejade ner 18 människor.
En man. En Svensk jävla man gjorde det. Terrordåd? Nej, för han var ju inte invandrare.
Då är det bara helt vanlig galenskap.

25 Januari 2007 mördade en man 8-åriga Tobias,
när han är påväg hem från skolan.
Minns ni det?
Minns vi det?

Klart vi inte gör.
Det är bara namn.
Svenska namn och svenska mördare.
Inget vi minns.
Inget vi är rädda för.
Bara vanliga galningar.

Men såhär är det;
Majoriteten av alla brott som begås i Sverige är av svenska män.
Svenska män mördar, våldtar, spränger, mejar ner och hugger ihjäl.
Jag ser gärna att vi kastar ut dom istället.
För jag är jävligt mycket mer rädd för galna män,
än nån sketen självmordsbombare som inte ens kan göra en stabil rörbomb.

Men det är kanske bara jag.

Nu är det avgjort. Fallet är löst. Gåtan har fått sitt svar;
Nej, Doc Martens har inte sitt annars så perfekta grepp på blank-is.
Det har inget grepp alls, skulle man kunna uttrycka det.
Matkassarna flög åt ett håll, och jag åt ett annat,
skulle man också kunna uttrycka det.
Man utbrister mer eller mindre genanta svordomar
(när man ligger och simmar utanför ICA)
och önskar innerligt att den som (inte) sandade den isfläcken ska få fågelbajs i huvudet.
Och om man nu inte önskar det så himla innerligt,
så kan man ju skrika det över hela centrum.

Hur jag någonsin kommer återfå min respekt i Hagsätra centrum är en gåta.
Jag som var coolheten och mystiken personifierad.
Där rök min karriär som torped.

Deprimerande nog tittade jag in på ams hemsida... Jag duger ingenting till.
Och det är inte bara ett deppigt sätt att få uppmärksamhet på, utan faktum
är, att jag duger ingenting till. Det finns inte ett enda jobb som skulle vilja
ha mig. Det finns inget som jag kan, jag har ingen utbildning, jag har inget
körkort, jag har inga meriterande kundskaper i persiska, jag har inte tre års
erfarenhet av att diska, jag har ingen lust att ligga med någon chef, jag är
inte 25+ med erfarenhet av barn, och jag är framför allt inte en karl.
Hej och hå. Vadfan ska det bli av mig?



Som uppiggande avslut på en inte-så-uppiggande-dag visar jag min fina molnlampa
och en ny fotohängare från IKEA. Fint som snus.

Det är en jobbig känsla att titta ner i tros-lådan och se den sista lilla skruttigaste, mest urtvättade trosan ligga i ett hörn för sig själv. Det är så man tycker synd om den. Att det måste gå så långt som att alla andra trosor är använda, innan den får komma fram ur mörkret. Men det är framför allt jobbigt för att man då måste trotsa naturens lagar och tvätta, fastän man går under av sjukdom och magknip. Så nu sitter jag och dricker en trippel espresso med en skvätt mjölk och samlar kraft inför att gå ner dit igen.

Inatt var en sån där natt som man kallsvettas av att bara tänka på. Att vakna varje timme av att det känns som att revbenen trycks in i lungorna och magen upp i hjärnan, det är mer eller mindre outhärdligt. Så undvik det om ni kan. Det är dagens tips.

Man kan hitta allt möjligt intressant under soffor. Själv hittade jag en fullt ätlig potatiskrokett alldeles nyss.

Imorgon ska jag förhoppningsvis tenta. Jag är så nervös så jag äter mig själv ur huset. Inte ens dom mjuka lite halvsega knäckebröden längst in i skafferiet står säkert. Nej, jag är som en hund som har kli i tänderna.
Snart börjar jag väl gnaga på möblerna också.

Ni vet det där uttrycket ett stygn av saknad, som bara känns helfånigt egentligen. Det fick jag nu. När jag satt och rökte nere i bersån som tanterna har fixat så fint. Och jag tänkte att det är inte alls lika fint nu när löven fallit. Och jag tänkte att det borde vara sådär grönskande och lummigt som det var när vi satt här i sommras. Och då hände det. Det högg till i hela kroppen. Och jag hukade mig lite för det gjorde så ont. Och sen satt det en tung eftersmak av saknad i gommen. Klibbade sig fast på tungan. Och allt jag kunde tänka på var att bänken mittemot mig var Pojkens plats. Där satt han. För inte alls länge sedan. Det var hans plats. Jag fick aldrig sitta där för där satt han.

Och där borde han sitta.

... är inte lika bra som vanligt den här veckan, men är ändå det som höll mig från att stoppa in huvudet i slipmaskinen idag. Ni vet sånna där dagar när man har sådär för mycket att göra, och hur mycket man än jobbar, även om man skippar lunchen och jobbar över i en timme, så går man ändå hem med en bitter smak i munnen av att man inte hann med ett skit och att man kunde gjort bättre ifrån sig.

Så känns det.

En tråkig nyhet är även att min mockis har gått i graven, efter bara två omgångar kaffe.
Pojken tyckte att mockisen kunde köras i diskmaskin.
Det tyckte inte mockisen.

Det blev kalasdåligt.
Men en fin prydnad är det nu, att ha på hyllan, som Pojken sade.

Jag ska inte säga allt som gick åt pipsvängen idag, för det blir ett långt och gnälligt inlägg. Däremot kan jag meddela att om vi inte hade haft cheescake på upptining på diskbänken, så hade jag kastat in handduken och dränkt mig i handfatet.

Och det är allt jag tänker säga om 9;e oktober 2010.
Må denna helvetiska dag aldrig någonsin kommas ihåg.

Nu ska jag röka, tröstäta och glömma bort allt dåligt.

Starta dagen med att tömma kaffekoppen över hela arbetsbänken, så ska du se att du piggnar till. Beprövat knep av oss morgontrötta.

Överreaktion? Prova själv att bli magsjuk. Och sen få nån jädrans smilfink till rasist i brevlådan.
Då smäller det. Ett stort svenskt **** YOU, ska dom ha. Och kaffesump i fejset.

Min pojke luktar så gott och hans skägg kittlas när han pussar mig på kinden.
Ikväll säger vi hejdå till min favoritsuperduperbrorsa, och hej till min pojke.

Lyssnar på Mario Kart Love Song och känner hur mycket jag kommer sakna min bror.
Man tänker att han sitter ju alltid och väntar på en.
Sätter på kaffet när man kommer hem.
Ringer arton gånger innan lunch och undrar om man är på väg.
Berättar invecklade historier om slaget i Normandie som man inte förstår.
Tjatar om att kebab är tyskt, fastän vi flera gånger fastslagit att det är turkiskt.
Motvilligt spelar Little Big Planet med mig fastän han hellre spelar något med eld och blod.
Lyssnar sönder låtar tills man skriker högt.
Sjunger Grease-låten med mig när vi nattröker.
Berättar stolt om hur invecklad hans pasta med tomatsås egentligen är.
Sätter på sig tshirten utochin och märker inget på hela dagen.
Lägger fjärrkontrollen till tvn i frysen och glassen i kylen.
Skriker som en annan tjej när man petar honom i revbenen.
Man tänker att det alltid är så.
För det är ens bror.
Och det borde vara förbjudet för dom att flytta över hela landet.
För dom ska fanimej alltid ringa arton gånger och undra var man är.
Och sätta på kaffet när man kommer hem.
Hur ska det gå utan honom?

Noone will touch us
If we pick up a star
If you spin out
You can ride in my car
When we slide together
We generate sparks
In our wheels and our hearts

The finish line
Is just around the bend
I'll pause this game
So our love will never end
Let's go again

Såhär funkar karma.
Jag har inte haft någon slags fest på två år. Nu har jag planerat en liten pryl.
Men någon där uppe tycker att jag ska straffas. Såhär vet du att du har djävulskt dålig karma;

Måndag; Shit i min lilla låda, linserna är slut. Fest i rosa plastglasögon?
Tisdag; Crappuchinos, jag börjar bli krasslig i halsen. Fest med halsonda?
Onsdag; Sweet, nyser, snorar, och är äcklig i största allmänhet. Fest med förkylning?
Torsdag; Min hy föryngrades sju år. Världens. Största. Finne. I mungipan. Fest med finne?
Idag; Kan Yang, gamla suddiga linser, finnmedel och pappersnäsdukar.

Det är karma det.

Vill inte åka hem. Vill verkligen inte åka hem. Hem betyder;
Ansvar.
Skuld.
Ensamhet.
Otillräcklighet.
Sömnbrist.
Paranoia.

Här är jag liten, varm och trygg.
Här finns min baby och min barndom.
Här kan man krypa längre ner under täcket och soma om.

Två veckor i en lägenhet med en tickande klocka som enda sällskap.
Fan.

Idag hade Amerikanskan poängjakt med skolan. Om en vecka springer hon ut, och den klass som samlade mest poäng under jakten får springa ut först. Deras klass var utklädd till zombies, och gjorde saker som; äta mask, dricka 26 råa ägg, bada i dammen, hålla föredrag om relativitetsteorin, muta domaren, hålla yogapass för random människor, starta allsång i huddinge centrum, sitta i en kartong, sjunga pokémonsången samtidigt som man dansar i ring, äta syrsa (stackars syrsa), sätta cowboyhatt på get, köpa en kubansk cigarr, äta myror (stackars myror), ha dansbattle på torget, och en massa sånna knäppsaker.

Idag grät jag. Man kanske tror att jag inte bryr mig om folk. För jag beter mig som ett arsel mest hela tiden, och aldrig visar några känslor. Men jag bryr mig om så många. Ni vet det bara inte. Sånt säger inte jag, sånt visar inte jag, och om jag gråter, så gråter jag bland människor som inte känner mig, och som aldrig kan skvallra; TITTA, HON KÄNNER, HON KAN SKADAS. Det där med känslor, det trycker jag helst in längst in i kroppen, och när det gör ont, så sätter jag händerna för ögonen och låtsas att ingenting är verkligt. Det är mörkt och tryggt under händerna och ingen är där, där finns inget. Bara mörker.
Men idag grät jag. Den Kloka Människan började krama mig och då grät jag. För det är skit. Det är så jävligt så inte ens mörker kan ta bort. För det är inte i mig det gör ont. Och då blir allt så mycket svårare att ignorera.

Jag hade tänkt skriva om det här. Om att jag gav min mamma en vattenkanna i morsdagspresent, och hur glad hon blev. Jag hade tänkt skriva om hur hon hoppade upp och kramade mig, och ville prov-vattna den med en gång. Jag hade tänkt skriva om hur vi bakade britatårta, och hur gott det blev med jordgubbar och grädde. Jag hade tänkt skriva om när vi skrämde livet ur Amerikanskan, hur kul det var och hur paranoid hon blev. Jag hade tänkt skriva om att farmor var här, att vi åt kakor, att jag drack vin till maten, att jag fick en cykel, att det här egentligen var en otroligt bra söndag.
Men.
Allt det bleknar liksom bort mot det som sker imorgon.
Imorgon ska en liten tjej göra något väldigt stort.
Imorgon kommer någon, som förtjänar så mycket bättre, att råka illa ut.
Och vem fan bryr sig egentligen om ifall jag drack vin till maten.
Imorgon håller jag fingrar och tår för en modig brud. Jag förväntar mig att alla andra gör detsamma.

Lyssnar på Promoe och deppar lite. Det går över, men just nu är jag trött och ledsen. Dåliga saker händer fina människor hela tiden. Och man borde tänka att; det är som det ska vara. Saker händer för att dom händer, inte för att det är ödet, eller slumpen, utan för att dom händer. Då ska det vara så.

Det förändrar inte det faktum att det är förjävligt.
Skratta och gråt och lek och skutta och sjung och prata och älska och hata och sakna och knulla och leta och vänta och hitta och lev. Imorgon finns vi inte mer.