always go down with a BANG

Igår träffade jag min vän Batman. Hon kallas Batman även utanför den här bloggen, så det är ingen vidare anonymitet. Batman är en sån människa som man inte behöver konstla sig för. Nu var det över ett halvår sedan vi sågs sist, och det är liksom okej när det handlar om oss. Vi behöver inte träffas bara för att man borde kallprata över en kopp kaffe för att upprätthålla relationen. Vi kallpratar inte över huvud taget. För det finns ingen is att bryta, det blir aldrig någon pinsam tystnad, det finns ingen anledning för oss att sitta och prata om vädret. Det sköna med Batman är att hon har en extrem moral. Om jag gjorde något moraliskt fel, så skulle hon säga det. Och det blir en väldigt trygg relation då, för jag vet att hon skulle aldrig gå och störa sig på mig i tystnad, hon skulle säga det till mig på en gång. Det är därför det kan gå månader mellan att vi ses, och vi tappar ändå inte kontakten, för det finns inget som ligger och skaver, det finns inget som ligger och gror. När vi ses så plockar vi upp samma trådar som vi lämnade, för inget har förändrats. Inte i vår relation. Det var väldigt skönt att träffa henne, det kändes skönt med en moralisk människa som kunde konfirmera saker. Det är inte jag som är galen. Jag har gjort fel, men det är inte jag som är galen. Det kändes bra. Hon är bra. Så jag lagade en enkel men god middag, vi drack kaffe, rökte ohälsosamma mängder cigaretter, åt fransk chokladtårta, och pratade. Batman är en människa som fått ta mycket skit i sitt liv, allt som kunde gå fel har gjort det. Och nu blir hon ännu en gång rövknullad av samhällets skyddsnät. Jag blir arg. Jag blir till och med förbannad. Jag betalar skatt, så jag har rätt att säga; jag betalar för att sån här skit inte ska hända människor. Jag har rätt att säga; jag betalar inte för att rövhål på socialstyrelsen ska få bonus, jag betalar inte för att rövhål i regeringen ska få bonus, jag betalar inte för att vi ska få nya motorvägar, för att förmögenhetsskatten ska tas bort, för att vissa statligt anställda ska kunna få miljontalskronor i bonus för att dom "förtjänar det", samtidigt som dom fastställer att levnadsminimum (vadfan är det för begrepp?) är lite drygt 3000 kronor, och sedan har rätt att ge en person mindre. Säg att man ger en människa 1600 kronor i månaden i socialbidrag. Hur har man tänkt att den ska betala hyra? Åh snälla söta socialstyrelse, förklara detta för mig, hur FAN har ni tänkt att en människa ska kunna leva på 1600 i månaden? Jo det har ni inte tänkt att man ska kunna. Så enkelt är det. Det har ni inte. Men varför ska en socialt missanpassad människa få leva. Det känns ju onödigt. Sälj dig själv, är vad dom säger, sälj dig själv.

Jag vill inte vara med i ett sånt här samhälle. Det här äcklar mig. Jag får en otvingad lust att slå sönder något. Men det är såhär det går till. Om du inte orkar skrika tillräckligt högt, så blir du ännu en gång överkörd. Och det är väl ingen som tvingas leva på soc som orkar skrika tillräckligt högt. Man hamnar inte där om man inte behöver hjälp. Man ber inte samhället om hjälp om man inte behöver det. Men det är så lätt, det är så lätt att rövknulla människor med ett system. System kan man inte skylla på. Åh snälla söta lilla socialstyrelse, vilken tur att vi har er, det känns betryggande att veta att om jag har en lägenhet med hyra på 3000 och blir av med mitt jobb, då kan jag alltid gå till er och få 1600 att leva på. Det känns bra. Vilket underbart skyddnät. Det känns så bra att betala skatt när man vet att det går till nobla jävla syften.

Fan alltså. Konstigt att vi har fattiga i sverige. Konstigt att vi har hemlösa i sverige. Hur blev dom hemlösa? Droger? Alkohol? Prostitution? Nejfan, soc-bidrag. Fy fan säger jag bara. Fy fan.