always go down with a BANG

En sak jag minns väldigt tydligt är en varm septemberdag när jag och folket satt på Zetas, ett mer eller mindre botaniskt trädgårdskafé, och drack kaffe och fikade. Jag minns att jag tänkte att hit ska jag ta pojken min, han kommer vilja fotografera här. Jag tänkte att han kommer att hata själva fikandet, för Pojken är inte den fikande typen egentligen, han är en öl-och-fotboll-och-döda-saker-med-händerna-karl (kanske inte det senare, men du förstår poängen). Men jag minns att jag tänkte att skit samma, hit ska jag ta honom ändå, för jag skulle älska att sitta på den här fina platsen med min fina pojke. Jag måste ha drömt om den här dagen, för det var det första jag tänke på när jag vaknade, jag kunde nästan känna doften av det. Det känns som att det var igår, men det är månader sedan. Jag tog honom aldrig dit, var det första jag tänkte när jag vaknade. Jag glömde visa honom mitt trädgårdskafé.

Det gör ont i kroppen på så många sätt. På ställen man inte visste fanns. Jag borde gå vidare har jag hört, jag borde få tid att tänka efter, har jag hört, jag borde packa min väska och åka efter, har jag hört, det är mycket man hör och det är många som tycker. Så här ligger det till. Jag är inte intresserad av att åka bort för att komma över, eller att ta mitt förnuft till fånga och inse omöjligheten, eller ligga med någon annan för sakens skull (sämsta jävla förslaget hittils). Låt mig vara. Jag behöver inte glömma och jag behöver inte kuk. Tack, det är snällt att ni försöker, men det räcker nu. Det jag behöver är att förstå hur saker hänger ihop. Jag behöver förstå hur det kom att bli såhär. Och jag behöver förstå om jag kommer sitta ensam i mitt trädgårdskafé nästa septemberdag. Jag vill veta om det är värt väntan.