YOU COULD BE HAPPY
Igår var en mycket bra dag, den spenderades i gott sällskap, med trevliga aktiviteter. Och den resulterade i ett par jättefina 50tals-snickarbyxor från Sivletto. Vi fick alla med oss något fint plagg hem. Dyr adoption, men fett värd. Så nu sitter jag i mina nyss upplagda byxor och myser. Tråkigt nog är jag jättetrött och seg, det var en hektiskt dag igår.
- Jag var hemma hos Benknäckaren. Hans hus är så stort så man blir helt förvirrad. Verkligen galet. Så han matade mig med bullar och hembakt bröd och latte och yoghurt och müsli och grejer, och sen skissade jag på förslag till två av deras väggar. Jag tror speciellt mycket på den ena. Men båda kan nog bli bra. Den ena väggen har potetial, och sånt gillar jag. Det var stört kul vistelse, där vill man hänga oftare!
- Jag ringde tre personer. Benknäckaren, Hatten, och Lilla Pojken. Väldigt bra för att vara jag. Jag är faktiskt väldigt livrädd för att ringa folk. Och sen ringde Prinsen också, och så pratade jag med honom. Saknar min lilla Prins. Så det blev ett jävla prat på telefon igår, nu räcker det för den här veckan. Nu bliré inge mer.
- Vi var som sagt på Sivletto och shoppade loss. Brände 850 riksdalen på mina byxor. Cash-flow.
- Sen åt jag och Hatten sushi på Murasaki, den var dyr, men förbannat god. Med sushi i magen orkade vi knata runt på söder, som vi brukar. Vi gick till tegnelius och satt på en parkbänk och såg ut över stan. Det är väldigt vackert vårt stockholm. Väldigt kallt, men väldigt vackert.
- Kväll/natt-fikade på Pierrot, åt kanelbrownie och drack kaffemedmjölk och pratade om clone-a-willys och annat strunt. Och sen var klockan jättemycket helt plötsligt. En dag går fort.
Sen hände något intressant när jag skulle gå hem, jag fick en väldigt konstig känsla. Långt innan jag märkte att något var fel, så spändes alla muskler i hela kroppen. Och jag tänkte, vad märkligt, och sen reste sig allt hår på hela kroppen. Om jag hade haft ett spider-sense så hade jag nog sagt att det var det som gick igång. För det här satt djupt inne, det var kroppen som reagerade per automatik. Sen tyckte jag att jag hörde ljudet. Det var inget högt, men det kom inte från mig. Jag har ett begränsat antal ljud, mina knarrande kängor, gnisslet av min handväska, och frasandet av mina jeans. Thats it. Det här var något annat. Det var inte mitt. Det var då jag insåg hur beredd jag var att slänga ifrån mig påsen och vända mig om, ifall det kom närmre, min hand hade knutit sig själv. Det var intressant. Kroppen var så inställd på försvar, på helspänn. Hotet kändes så intensivt att jag inte ens kom på tanken att ringa någon, jag bara fortsatte gå, lyssna, lukta, och vara beredd. Det tog tjugo minuter att gå hem, i mörkret, ensam. Det kändes som två timmar. Eller två minuter. Jag vet inte. Jag såg inte en levande själ, jag bara kände blicken i ryggen, och hörde ljud som jag VET var där, och ljud som jag TROR kanske var där. Jag vet att jag hörde skrapet av en känga, inte min, för då gick jag på gräs, och skrapet kom inte från gräs. Och det var ständigt bakom mig. Idag vet jag inte, det var bara något i mig som skrek att något jagade. Instinkt. Jag gillar ändå känslan av att jag har det. Jag är djur fortfarande, och om jag blir rädd så är jag redo att slåss. Det känns rätt bra.
Nu ska jag slänga på mig något, time 2 c Hatten. Julklappar, here I come!
O&O
- Jag var hemma hos Benknäckaren. Hans hus är så stort så man blir helt förvirrad. Verkligen galet. Så han matade mig med bullar och hembakt bröd och latte och yoghurt och müsli och grejer, och sen skissade jag på förslag till två av deras väggar. Jag tror speciellt mycket på den ena. Men båda kan nog bli bra. Den ena väggen har potetial, och sånt gillar jag. Det var stört kul vistelse, där vill man hänga oftare!
- Jag ringde tre personer. Benknäckaren, Hatten, och Lilla Pojken. Väldigt bra för att vara jag. Jag är faktiskt väldigt livrädd för att ringa folk. Och sen ringde Prinsen också, och så pratade jag med honom. Saknar min lilla Prins. Så det blev ett jävla prat på telefon igår, nu räcker det för den här veckan. Nu bliré inge mer.
- Vi var som sagt på Sivletto och shoppade loss. Brände 850 riksdalen på mina byxor. Cash-flow.
- Sen åt jag och Hatten sushi på Murasaki, den var dyr, men förbannat god. Med sushi i magen orkade vi knata runt på söder, som vi brukar. Vi gick till tegnelius och satt på en parkbänk och såg ut över stan. Det är väldigt vackert vårt stockholm. Väldigt kallt, men väldigt vackert.
- Kväll/natt-fikade på Pierrot, åt kanelbrownie och drack kaffemedmjölk och pratade om clone-a-willys och annat strunt. Och sen var klockan jättemycket helt plötsligt. En dag går fort.
Sen hände något intressant när jag skulle gå hem, jag fick en väldigt konstig känsla. Långt innan jag märkte att något var fel, så spändes alla muskler i hela kroppen. Och jag tänkte, vad märkligt, och sen reste sig allt hår på hela kroppen. Om jag hade haft ett spider-sense så hade jag nog sagt att det var det som gick igång. För det här satt djupt inne, det var kroppen som reagerade per automatik. Sen tyckte jag att jag hörde ljudet. Det var inget högt, men det kom inte från mig. Jag har ett begränsat antal ljud, mina knarrande kängor, gnisslet av min handväska, och frasandet av mina jeans. Thats it. Det här var något annat. Det var inte mitt. Det var då jag insåg hur beredd jag var att slänga ifrån mig påsen och vända mig om, ifall det kom närmre, min hand hade knutit sig själv. Det var intressant. Kroppen var så inställd på försvar, på helspänn. Hotet kändes så intensivt att jag inte ens kom på tanken att ringa någon, jag bara fortsatte gå, lyssna, lukta, och vara beredd. Det tog tjugo minuter att gå hem, i mörkret, ensam. Det kändes som två timmar. Eller två minuter. Jag vet inte. Jag såg inte en levande själ, jag bara kände blicken i ryggen, och hörde ljud som jag VET var där, och ljud som jag TROR kanske var där. Jag vet att jag hörde skrapet av en känga, inte min, för då gick jag på gräs, och skrapet kom inte från gräs. Och det var ständigt bakom mig. Idag vet jag inte, det var bara något i mig som skrek att något jagade. Instinkt. Jag gillar ändå känslan av att jag har det. Jag är djur fortfarande, och om jag blir rädd så är jag redo att slåss. Det känns rätt bra.
Nu ska jag slänga på mig något, time 2 c Hatten. Julklappar, here I come!
O&O
Kommentarer
Trackback
