BROKEN STRINGS
1. Att vistas i små utrymmen med andra människor utan en chans att komma bort. Hade jobbigt med folksamlingar förut, men jag trodde nog jag var förändrad. Men icke, jag är livrädd för att vistas bland för många människor.
2. Att dra negativ uppmärksamhet till mig, även om jag vet att jag inte gör det. Jag kan inbilla mig själv att någon blir irriterad och arg på mig och bli ledsen för att den är arg, när den egentligen inte alls har tänkt på vad jag håller på med.
3. Bråk. När människor bråkar vill jag gömma ansiktet i händerna och gunga fram och tillbaka. Inte nog med att jag är rädd för bråk, jag är rädd för att bli hånad över att jag är rädd för bråk. För det händer då och då, att folk fräser till och blir irriterade över att jag blir ledsen och rädd när det inte ens handlar om mig. Så, jag är rädd för att bli rädd. För det är svagt och svaghet är irriterande för bråkande människor.
4. Att bli skrattad åt. Kanske framförallt att bli skrattad åt för hur man känner inför något.
5. Att skratta åt fel saker vid fel tillfällen för att jag blir rädd. Återigen en rädd-för-att-bli-rädd-rädsla. Jag är dålig på att vara rädd, jag handlar helt ologiskt. Alltså, att göra det jag är rädd för, skratta ut någon när den säger/gör något som den tycker är viktigt, för att jag själv blir trängd. Det är obehagligt.
6. Att göra saker ensam. Saker som folk i vanliga fall gör i par. Som att fika, titta på film, äta sushi, saker där man känner hur ensam man är. Det skrämmer mig verkligen.
7. Att jag jämnt och ständigt gör en massa misstag och kommer upptäcka det när som helst.
8. Att det inte blir bättre än såhär. Och såhär är det inte helt jättebra.
9. Att jag ska tappa mina känslor och bli kall och tom inombords. Det är väl kanske det jag är mest rädd för i hela världen. Att jag inte är mänsklig.
Ritad till låten The War Between Us - Tiger Lou.
Ingen idé att lägga upp den i vanlig bild, den
måste nästan ses i storformat, så miniatyr får
funka. Känns bara så... inte jag. Är väldigt nöjd
med solskuggorna. Jag brukar inte göra sånt,
så det känns bra att det funkar. Är överlag nöjd.
Bilden ser precis ur så som jag känner mig.
Tolka fritt.
Bilden är klar, tankarna tänkta, over&out.
Tro inte att jag inte finns här, det gör jag varje dag (även fast jag visste att du var utomlands...)
Men det känns inte nödvändigt att alltid skriva kommentarer om jag inte känner att jag har något att säga till dig. Men det har jag idag.
Du är en klok liten människa med oförklarligt dåligt självförtroende (vilket jag i och för sig vetat ett tag), och eftersom du är klok så tror jag du också vet mycket väl var skon klämmer (du skriver det ju själv på olika sätt).
Min tolkning är att du inte törs älska dig själv, och därför har du ett enormt behov av att bli älskad av andra (eller omtyckt om inte älskad, eller accepterad om inte omtyckt, eller åtminstone inte utstött om inte accepterad).
Jag vet, jag är ingen psykolog, bara en medmänniska som lägger mig i, så som en klok människa avgör du själv om du ska bry dig och om du ska hålla med mig eller ej.
Men det jag vill komma fram till är att bara du vet vad du kan älska hos en människa, och bara du kan bestämma dig för hur du vill leva ditt eget liv, vad du vill prioritera och vad du vill välja bort. Så du har alltid möjligheten att bli en människa du kan älska, och om du älskar dig själv slipper du vara så beroende av vad andra kanske tycker om dig, och då slipper du vara så rädd…
Enkelt? Nej, absolut inte, tvärtom.
Möjligt? Ja, absolut, om du bestämmer dig för det och använder din envishet till att förändra dina tankar och din självuppfattning.
Valet är bara ditt och ingen annans.
Men vi är många som vet att du är värd att älska så som du är, nu handlar det bara om att försöka vara som du behöver vara för att bli älskad av dig själv.
Tro inte att jag inte finns här, det gör jag varje dag (även fast jag visste att du var utomlands...)
Men det känns inte nödvändigt att alltid skriva kommentarer om jag inte känner att jag har något att säga till dig. Men det har jag idag.
Du är en klok liten människa med oförklarligt dåligt självförtroende (vilket jag i och för sig vetat ett tag), och eftersom du är klok så tror jag du också vet mycket väl var skon klämmer (du skriver det ju själv på olika sätt).
Min tolkning är att du inte törs älska dig själv, och därför har du ett enormt behov av att bli älskad av andra (eller omtyckt om inte älskad, eller accepterad om inte omtyckt, eller åtminstone inte utstött om inte accepterad).
Jag vet, jag är ingen psykolog, bara en medmänniska som lägger mig i, så som en klok människa avgör du själv om du ska bry dig och om du ska hålla med mig eller ej.
Men det jag vill komma fram till är att bara du vet vad du kan älska hos en människa, och bara du kan bestämma dig för hur du vill leva ditt eget liv, vad du vill prioritera och vad du vill välja bort. Så du har alltid möjligheten att bli en människa du kan älska, och om du älskar dig själv slipper du vara så beroende av vad andra kanske tycker om dig, och då slipper du vara så rädd…
Enkelt? Nej, absolut inte, tvärtom.
Möjligt? Ja, absolut, om du bestämmer dig för det och använder din envishet till att förändra dina tankar och din självuppfattning.
Valet är bara ditt och ingen annans.
Men vi är många som vet att du är värd att älska så som du är, nu handlar det bara om att försöka vara som du behöver vara för att bli älskad av dig själv.
