always go down with a BANG

Kalaset blev riktigt kalasigt. Inte nog med att det var kalas, det är söndag också, så det blev en extra fin söndagsklänning. En sötsak i 50-tal från Sivletto, Paradiset på jorden för retrointresserade. Så fönade jag håret puffigt och satte upp det med små hårspännen i en ganska intressant frisyr. Det var trevligt att träffa folk också, faster, farbror, mormor, morfar och farmor. Halva släkten typ. Vi gjorde tårta och drack glögg. Det är jul nu, har jag hört. Det tror jag inte på. Jul känns väldigt jobbigt. Nej, det är november fortfarande, det är långt till jul.

Jag insåg här om dagen att jag är ganska patetisk. Jag pratar om passivitet, när jag själv sitter och väntar på att livet ska trilla ned i skallen på mig. Borde jag ta tag i saker? Ja. Vad borde jag göra? Jag vet inte. Och däri ligger problemet. Jag kan inte göra något innan jag bestämt mig för vad jag vill göra. Och så är vi där igen; vad vill jag egentligen? Jag vet inte. VAR ÄR MIN LILLA KLOKA GUMMA SOM SÄGER HUR JAG SKA GÖRA? Är mer eller mindre övertygad om att hon kolat för länge sedan. Kvar är en liten förvirrad hamster som springer i cirklar och undrar vad som är upp och ned. Vad jag skulle vilja är att försörja mig på konst. Och det är det enda jag inte kan. För det finns inte en jävel som kan försörja sig på konst. Så jag måste vilja något annat. Problemet är att jag inte vet om jag vill något annat. Eller vad. Eller hur. Vill jag något över huvud taget? Ja. Jag vill göra något meningsfullt som ger en känsla av att tiden går och att det är okej att den gör det. Och vad är meningsfullt? Jag vet inte. Kreativitet? Ja, ni hör ju. Jag vet inte ens vad jag tycker är meningsfullt.

Nu ska jag fortsätta på min fina bild, som visserligen fortfarande gör mig lite lätt sjösjuk, men som i ett sammanhang kan bli grym. Over&Out.