WAY OUT
Egentligen skulle jag sluta lite tidigare idag, men det blir nog inte så. Vill verkligen bli klar med en sak som står i ugnen, gillar inte att ligga efter. Jag kom på en sak inatt. Jag tror jag har en ålderskris. Helt plötslig har jag en sjuk ångest inför att det är så mycket tid att fylla i mitt liv. Jag är nitton år. Jag har så obegripligt mycket tid att fylla med något meningsfullt, jag kan inte greppa det, det är för stort. Världen ligger för mina fötter, sägs det, jag vill inte ha den. Jag vill kunna se slutet och känna mig lugn över att det finns ett. Är jag knäpp i detta? Ja, men det är nog tillfälligt. Jag tror jag insåg att jag har ett eget liv, som bara är mitt, som jag ska leva i väldigt många år till. Det känns främmande. Jag är helt förvirrad. Till råga på allt så insåg jag också att jag inte förstår det här med döden. Hur man kan prata med en människa ena stunden, och i andra så är den borta för alltid. Min hjärna säger; "nej, jag har pratat med denna person, jag vet att den finns, jag har bevis på att den lever, den har pratat med mig, den har rört sig, den har andats, saker försvinner inte bara sådär". Kanske är min tidsuppfattning skev, kanske har jag svårt att se skillnad på olika tidsaspekter, kanske kanske kanske. Men det bottnar väl i att jag är nitton år, jag har hela livet på mig att lista ut det här med döden, tiden och känslor. Skit är vad det är. Jag måste lära mig uppskatta det här, folk brukar säga att dom älskade att vara unga, odödliga och inte förstå det här med att allt tar slut och sånt. Men jag gör det inte. Det är så begränsande. Det är inte bara naivt, det är en brist på insikt. Erfarenhet. Jag känner mig för ung.
Ikväll blir det middag med Hatten. Får väl ta en öl också kanske, det är ju fredag. Känns som att det behövs en middag med en trevlig person, känner mig helt sänkt av jobbiga insikter. Men, jag ska vara positiv nu, mamma har faktiskt köpt yoghurt och ciabatta till lunch. Mot oändligheten!
Over&Out.
