always go down with a BANG

Ja, jag köper tillfällig lycka. Låt mig. Jag måste. Köpte en kjol, en skjorta, och en rysligt dyr hatt av invecklat slag. Svart med fjädrar och ska sitta på sniskan och gudvetvad. Fniss sade; du ser fransk ut, jag ska fotografera dig i den. Han har nämligen en ny analog kamera med svartvit film och är helt exhalterad. Låter bra, jag vill gärna dras med i känslan och bli exhanlterad över gamla analoga kameror och svartvit 800iso-film. Men det blir jag inte, inte ikväll. Dagen har spenderats med många koppar kaffe, äppelmuffins, kyliga vindar och snö, och det är dags för mig att ta itu med känslorna som tryckts ned i botten. Ska lägga mig i sängen snart, gå igenom saker i mitt huvud och skissa på en frisyr. Ska klippa mig på Franska Salongen imorgon, det blir väl en page, trots att jag vet att jag inte klär i page. Men det är så vackert (på andra) så jag kan inte låta bli. Kämpar hårt med att bli helt uppslukad av det jag gör. Tyvärr betyder det att jag någonstans inuti mig låtsas som att allt är som vanligt, och när det slår mig gör det ont, så jävla ont. Men ja, ett mål per dag, måste ha ett mål med varje dag för att ta mig ur sängen, i mina kläder och orka sätta ena foten framför den andra.

Tack till min vän Hatten, som tvingade fram ett skratt ur mig, även om det var ett hysteriskt skratt, gränsande till galet. Måste skratta för att orka gråta. Måste gråta för att orka skratta.

Träffade mormor och morfar en snabbis också, mormor lyfte på hatten och påpekade stolt att hon klippt sig. Jag sade; oj, jävlar vad snyggt. Hon sade; ja, jag bad dom klippa mig som en skolflicka, och tänk, det gjorde dom faktiskt! Man måste älska min mormor, hon är den enda 80-åringen som helt seriöst ber om en skolflickeklippning, hittar en frisör som är villig att klippa den, och faktiskt bär upp den sjukt jävla snyggt. Hon är grym, min mormor. Lite knäpp ibland, men grym.

Dags att krypa ned under täcket och kanske få ur sig lite tårar. Kanske få sova lite också. Over&Out.