always go down with a BANG

Jag hade egentligen tänkt dedikera detta inlägg till en något politisk vinkel, men för tjugo minuter sedan damp det ned flygpost från New Zealand och jag är fylld av ett åh-jag-saknar-verkligen-Darlin-hur-mycket-som-helst-rus blandat med ett åh-hon-är-bara-för-söt-jag-blir-helt-varm-i-kroppen-rus. Har fått ett långt brev, och ett SJUKT vackert stensmycke. Åh, den lilla mineral-fantasten i mitt huvud hoppar jämfota och tjuter, "en NZ-jade!" med jämna mellanrum. Det är konstigt hur mycket man saknar en person, det finns liksom ingen möjlighet att bara krama henne hur mycket man än skulle vilja. Nu har jag en adress, så nu kan jag skriva brev åtminstone. Ska skicka med något riktigt svenskt, en köttbulle kanske? Och så hennes 19-års present ofc! Darlin är mitt eget lilla retard, saknar att dreggla och se i kors med henne.


Halsbandet från världens bästa Darlin.

Nej, dags att gaska upp sig, det är bara några månader kvar (eh, ja) och sedan är hon påväg hem igen. Borde kolla till pankakan som står i ugnen också, mormor och morfar tittade förbi, dom är alltså tillbaka från Skåneland, och droppade av två burkar äppelmos. Då blir det pankaka. Det vet alla att har man äppelmos ska man äta pankaka. Det är det senaste. Och någon som också är inne är min mormor. Hon har världens snyggaste hattar, idag hade hon en riktig skönhet, en invecklad vit sak med lager på lager och rosett och ja jisses. Hon är cool min mormor.

Love Out.