always go down with a BANG

Idag har jobbdagen spenderats med att kidnappa Lilla Pojkens iPod. Har lyssnat på fransk electro-pop och dansat runt. I fem timmar har jag känt mig förhållandevis lycklig, jag har fina och galna arbetskamrater. Sen kom verkligheten över mig som ett slag i magen. Om knappt fem timmar sitter jag på ett tåg på väg till någonting avgörande. Verkligheten blev med ens påtaglig. Om nio timmar får jag än en gång tillbaka en människa jag förlorar om och om igen. Och jag vet inte. Hur vet man? Samtidigt så har jag en gräns, hur mycket destruktivt jag får göra mig själv, och den passerade jag för månader sedan. Ibland förstår jag inte hur jag fortfarande kan stå upp. Fast det vet jag ju egentligen, det är mina vänner som bär upp mig. Och det funkar inte. Jag är helt slut, så trött av att vara ensam. Vill bara ha en arm runt mig. Det är allt jag önskar. En hand i min. Och det är det enda jag inte kan få.

Det är så sorgligt alltihop. Over&Out.