always go down with a BANG

Det finns ett fåtal gånger jag gråter framför någon annan. Att bryta ihop är en privatsak för mig. Väldigt privat, känslor hör hemma när jag ligger ensam i sängen, då kan jag plocka fram det som gör ont och bryta ihop, om det nu behövs. Jag kan räkna dom som sett mig gråta på fingrarna. Idag fick jag en kram av min pappa, och allt brast. Verkligen allt. I det ögonblicket gjorde det så ont så jag hade mer än gärna dött. Det var månader av hjälplöshet och förtvivlan. Orkade inte skämmas för att jag förlorade kontrollen så, orkade ingenting utom att bli ledd till soffan och struken över pannan av mamma och få papper att snyta mig i av pappa. Dom är väldigt bra, mina föräldrar. Det hela var över på några minuter, men jag har inte blivit tröstad på så länge, och jag uppskattar att dom fortsätter försöka, fastän jag nästan aldrig låter dom.

Jag älskar min pojke. Älskar så det gör ont, sådär som dom gör i filmerna och så löser sig allt automatiskt då. Men det gör det ju inte. Saker löser sig inte bara för att man älskar och vill. Det handlar om så mycket mer. Om människor, och människor kommer aldrig kunna lösas. Människor behöver mer än i filmer. Mer ska fungera. Ibland gör det, och ibland gör det inte det. Men vi var alltid bättre än dom jävla kärlekskomedierna, kanske borde vi ha strävat efter det istället.