VIOLET HILL
Idag är utan tvekan den värsta dagen jag upplevt. Där ingen dött. Somnade av att jag lyckades intala mig själv att jag var någon annan. Vaknade, insåg att jag är jag, började gråta av ren frustration. Så fort jag rörde på mig så påmindes jag om att jag levde. Låg stilla och försökte glömma i några timmar. Morgonciggen var värst. För mycket rörelse. Lyckades komma ihåg att ställa in med Benknäckaren, han försökte trösta, men hur kan man? Vad finns att säga? Jag är ledsen att du är en vandrande katastrof? Jag beklagar verkligen att allt du tar i går sönder? Jag förstår hur jobbigt det är att du innerst inne är ett massförstörelsevapen av destruktiva handlingar? Det finns helt enkelt inget som kan göra det bättre.
Och ändå, trots att jag avskyr mig själv till den grad att varje rörelse är plågsam, så imploderar jag inte på fläcken. Jag dör inte. Varför inte? Min existens är djupare än min vilja. Lärorikt på ett sätt. Jag är verklig, det går att ta i mig, bara för att jag vill stänga av så gör inte kroppen det. Hjärtat slår vidare, blodet fortsätter att syresättas. Och att verkligen avsky hela sitt väsen, förakta det man är och har blivit, till den grad att varje livstecken är en skymf mot omgivningen, det är en intressant känsla. Jag bejakar detta, kanske kommer jag aldrig avsky något med en sådan kraft igen. Är så arg att kroppskontrollen försvunnit nästan helt, extremt långsamma okordinerade rörelser varvas med muskelsammandragningar i precis hela kroppen. Andningen är så lätt att jag har yrsel, lungorna orkar inte dra in tillräckligt med syre, magen har dragit ihop sig till en knut, ögonen har svårt att fokusera, den lilla föda jag fått i mig har kommit upp. Hela min kropp avskyr sig själv. Aldrig förr har jag väl känt mig så plågsamt ofrivilligt jävla levande.
Om jag inte hade varit så arg, förtvivlad och äcklad av mig själv så hade jag nog uppskattat ett sådant intressant kroppsligt inbördeskrig. Men nu gör jag inte det. Vad min kropp gör skiter jag i. Är upptagen med att försöka leva med mig själv, det är jobbigt nog. Dags att lägga sig i sängen igen och försöka att glömma bort vem jag är.
O&O.
Och ändå, trots att jag avskyr mig själv till den grad att varje rörelse är plågsam, så imploderar jag inte på fläcken. Jag dör inte. Varför inte? Min existens är djupare än min vilja. Lärorikt på ett sätt. Jag är verklig, det går att ta i mig, bara för att jag vill stänga av så gör inte kroppen det. Hjärtat slår vidare, blodet fortsätter att syresättas. Och att verkligen avsky hela sitt väsen, förakta det man är och har blivit, till den grad att varje livstecken är en skymf mot omgivningen, det är en intressant känsla. Jag bejakar detta, kanske kommer jag aldrig avsky något med en sådan kraft igen. Är så arg att kroppskontrollen försvunnit nästan helt, extremt långsamma okordinerade rörelser varvas med muskelsammandragningar i precis hela kroppen. Andningen är så lätt att jag har yrsel, lungorna orkar inte dra in tillräckligt med syre, magen har dragit ihop sig till en knut, ögonen har svårt att fokusera, den lilla föda jag fått i mig har kommit upp. Hela min kropp avskyr sig själv. Aldrig förr har jag väl känt mig så plågsamt ofrivilligt jävla levande.
Om jag inte hade varit så arg, förtvivlad och äcklad av mig själv så hade jag nog uppskattat ett sådant intressant kroppsligt inbördeskrig. Men nu gör jag inte det. Vad min kropp gör skiter jag i. Är upptagen med att försöka leva med mig själv, det är jobbigt nog. Dags att lägga sig i sängen igen och försöka att glömma bort vem jag är.
O&O.
Kommentarer
Trackback
