always go down with a BANG

Önskar en hel massa saker, men mest önskar jag att allt som kändes bra kunde få en chans. En ärlig liten chans. Som en klok människa sade till mig idag, så är allt man vill att få gå hand i hand en bit i livet. Och nog är det så, det sorgliga är kanske dom människor man bara snabbt korsar och sedan undrar hur det hade varit att få prova. Även om man går separata vägar med en människa, så kan det räcka med att ha fått gå bredvid en bit. Kanske är en bit, allt man kan begära. Jag tror jag saknar det som aldrig hände, och det som kommer hända, oavsett vad det är. Vissa människor får bara en natt tillsammans, och sen undrar man resten av livet. Men ibland är tidpunkten fel, något i luften som gör att man missar varandra, kanske är det en fråga om minuter, sekunder. Fel tidpunkt är alltid fel tidpunkt, hur man än vrider och vänder på det. Får man andra chanser? Kanske inte. Kanske är vissa människor sådana som man korsar trådar med, trasslar in sig och snubblar sig fram flera månader efteråt, utan att hitta balansen. Men en sekund för lång betänketid kan vara allt som behövs. Något i luften. Och då är det för sent. Vissa händer är det kanske aldrig meningen att man ska få hålla. Kunde jag önska så är det sådana händer jag önskar.

Som jag sade till den kloka människan så börjar jag inse, att leva är svårt. Det kanske tog några år att inse det, men jag förstår nu. Att leva är inte lätt; att älska är inte lätt. Jag vet verkligen inte hur man gör sådant här, och att skylla på att jag är ung hjälper inte. Jag är för ung för att fly, men för gammal för att stanna. Det är som det är, det är som det ska vara. Jag tror jag ska sluta nu innan tårarna börjar rinna igen.
Over&Out.