always go down with a BANG

Inatt drömde jag om en väldigt liten hund. Den var så liten som min tumnagel. Den lilla hunden fyllde mig med en alldeles bubblande lycka, och vi släppte den lös att springa runt under min säng. Jag var så rädd att den skulle springa bort sig, bland alla dammtussar, och inte hitta ut, för den var det värdefullaste jag hade, min lilla hund. Men när jag ropade på den så kom den tillbaka, helt täckt av damm, och den sprang upp och ner för min arm, så glad var den att den hade hittat vänner att leka med där under, med damråttorna. Dom små tassarna syntes knappt i virrvarret när den skuttade upp och ner och slickade på mina fingrar. Den var bubblande lycklig, och ett tag satt jag skrattande och tittade på den lilla hunden som skuttade omkring.

Sen vaknade jag. Ärligt talat hade jag hellre stannat med min lilla, lilla hund, i min fina dröm, och vart bubblande lycklig. För det är så svårt att vara det i det verkliga livet. Speciellt när ens verkliga lilla dammhund är alldeles för långt bort. Men det var en fin dröm. Förmodligen den finaste jag någonsin drömt.