always go down with a BANG

Idag åkte Pojken hem igen. Konstigt nog vänjer man sig aldrig. Det går aldrig att tänka "men vi ses ju om två veckor igen", för i hjärnan så har man redan tänkt tanken att "det här är så bra så det kommer aldrig ta slut". Och så gör det det. Och det gör lika ont varje gång. När man träffar bekanta som inte är insatta i mitt liv och som egentligen inte bryr sig utan mest vill ha något att skvallra om sen, undrar hur det går med kärleken och man säger "jo det går bra, har långdistans fortfarande" och dom säger "GUUUUUUD va jobbit", då brukar jag rycka på axlarna och säga att äh vafan man vänjer sig. Men det gör man inte. Man säger det för att det är vad man borde säga. För att man inte vill erkänna att man sitter och grinar i en timme efter varje gång man blir själv igen. Mest för att inte frestas av att skrika JOBBIGT!? ATT BRYTA EN NAGEL ÄR JOBBIGT, ATT KOMMA FÖR SENT TILL TANDLÄKAREN ÄR JOBBIGT, ATT SPRINGA TILL TUNNELBANAN ÄR JOBBIGT! ATT INTE ENS KUNNA FÅ EN KRAM PÅ EN MÅNAD NÄR MAN ÄR UNG DUM OCH KÄR ÄR FÖRFAN LITE VÄRRE ÄN JOBBIGT!

För man vill ju vara cool och man vill ju verkligen inte vara en sån där människa som behöver en annan. Så man rycker på axlarna och säger att det är lugnt. Det är till och med rätt skönt att få tid till sina vänner. Och så vänjer man sig ju. Så livet leker. Man säger inte att man aldrig vänjer sig. Man säger inte att det gör ont varje gång man ska sova själv och allt man har är en telefonröst. För man vill ju vara cool. Och man orkar bara inte höra ett till "GUUUUUUUD va jobbit" när man vet att ikväll sover man ensam igen. Precis som vanligt.
O&O.

I morse när jag gick upp låg det en sömnig pojke bredvid och undrade vad klockan var. Det måste vara det bästa som finns, att somna om bredvid honom. Och jobba, och veta att man kommer hem till en karl som bara väntar på en. Oj vad nöjd jag är. Inte nog med det, det är fredag också!

Dagens cigg-konversation handlade om sex, och om människor som är själviska, och hur ett bra ligg egentligen är. Bra ligg är dom kravlösa, dom där man inte förväntar sig något, man vet bara att man vill vara med personen. Då brukar det bli bra. Bra ligg är också när man blir glad. När man känner sig lycklig efteråt. Och under. Det har hänt att jag skrattat samtidigt, och det är inte på ett dåligt sätt. Utan på ett sätt som betyder att man har kul. För sex handlar ju ändå om det, att ha kul.

Nu ska jag hem till karln. O&O.

Idag ska jag hämta min baby på Bromma flygplats. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma dit, men det känns ändå hur bra som helst. Jag borde damsuga innan, men det får vi se om det orkas. Igår blev det städning men mest att ligga i soffan och må kasst. Idag ska jag må bättre.

Kom på att det känns ganska miserabelt just nu. Eller ja, inte just nu, men mer i allmänhet. Jag borde ringa tatueraren och ta tag i mitt liv. Faktiskt.

Lunchade med en vän till mig idag. X's mamma, som blev något av en andramamma när vi var tillsammans. Det är ganska märkligt, egentligen, att man håller kontakten. Och samtidigt inte alls, för dom var min familj under så väldigt lång tid. En andrafamilj. Och hur gör man slut med sin andrafamilj? Det gör man ju inte. Så jag har en andrastorebror, en andrapappa och en andramamma. Och det känns faktiskt rätt bra. Så min andramamma bytte en sushi mot ett fotografi jag tog av X när vi var tillsammans. Det är ett fint fotografi, och jag tyckte mycket om det. Men att ha ett foto av ett halvnaket ex i sovrummet känns inte helt PK. Och ganska skumt när man har världens finaste pojke som ska sova där. Det är kort sagt dags att skärpa ihop sig lite. Det var en trevlig lunch, sådär som det alltid blir, med garner färgade av svampar, och en del seriösa samtal. Hon är bra hon.

Sen var jag på myrorna och konstaterade att jag har stort huvud. Och sen fick jag världens mensvärk. Det kan vara svårt för en av det smärt-befriade könet att förstå hur det känns att ha svår mensvärk. För det är inte alls som att ha ont i magen. Det känns mer som att någon har lagt tarmarna i blod, och sedan ska vrida ur dom. Som en disktrasa. Som att något borrar in klorna i mellangärdet och trycker ihop, klämmer sönder. Och det strålar liksom ut i ryggen, och ned i benen. Upp i bröstet och lungorna. Man kan inte tänka, inte sitta, inte ligga, inte stå. Och hela kroppen vill rulla ihop sig, men man vet att det blir bara värre då, så man sitter kvar på bussen, biter ihop, och tar det som en kvinna. Man tar sig hem och faller blek ned i soffan med naproxen och en kopp starkt kaffe, drar en filt över sig och dör lite.

I och med att jag har mens så är jag väldigt ledsen. För jag blir alltid ledsen. Jag försöker vara arg, för det känns bättre, men innerst inne blir man liten, rädd och ledsen. Så jag grät framför Damernas Detektivbyrå ikväll, när Mma Ramotswe ber Rra Matekoni att fria igen, för hon inser att hon älskar ju honom, hon åker ut och letar efter honom och så ber hon honom fråga igen. Och då gör han det. För han älskar ju henne. Och då gråter jag. Jag grät när jag läste boken också, men nu grät jag fastän jag visste hur det skulle gå. För det är så fint. Det är så jävla fint. Och det är så man vill ha det. Man vill bara ha något som är lite fint. Och man vet att det är film. Det är film och inte verklighet. Men man tänker att det kanske händer. Kanske blir det så fint som det blir på film någon gång ibland. Och då gråter man. För innerst inne vet man att det är en jävla film.

Och det är sånt som gör mer ont än själva mensvärken.
O&O.