OVERTURE
Idag åkte Pojken hem igen. Konstigt nog vänjer man sig aldrig. Det går aldrig att tänka "men vi ses ju om två veckor igen", för i hjärnan så har man redan tänkt tanken att "det här är så bra så det kommer aldrig ta slut". Och så gör det det. Och det gör lika ont varje gång. När man träffar bekanta som inte är insatta i mitt liv och som egentligen inte bryr sig utan mest vill ha något att skvallra om sen, undrar hur det går med kärleken och man säger "jo det går bra, har långdistans fortfarande" och dom säger "GUUUUUUD va jobbit", då brukar jag rycka på axlarna och säga att äh vafan man vänjer sig. Men det gör man inte. Man säger det för att det är vad man borde säga. För att man inte vill erkänna att man sitter och grinar i en timme efter varje gång man blir själv igen. Mest för att inte frestas av att skrika JOBBIGT!? ATT BRYTA EN NAGEL ÄR JOBBIGT, ATT KOMMA FÖR SENT TILL TANDLÄKAREN ÄR JOBBIGT, ATT SPRINGA TILL TUNNELBANAN ÄR JOBBIGT! ATT INTE ENS KUNNA FÅ EN KRAM PÅ EN MÅNAD NÄR MAN ÄR UNG DUM OCH KÄR ÄR FÖRFAN LITE VÄRRE ÄN JOBBIGT!
För man vill ju vara cool och man vill ju verkligen inte vara en sån där människa som behöver en annan. Så man rycker på axlarna och säger att det är lugnt. Det är till och med rätt skönt att få tid till sina vänner. Och så vänjer man sig ju. Så livet leker. Man säger inte att man aldrig vänjer sig. Man säger inte att det gör ont varje gång man ska sova själv och allt man har är en telefonröst. För man vill ju vara cool. Och man orkar bara inte höra ett till "GUUUUUUUD va jobbit" när man vet att ikväll sover man ensam igen. Precis som vanligt.
O&O.
