SPITTING GAMES
Lunchade med en vän till mig idag. X's mamma, som blev något av en andramamma när vi var tillsammans. Det är ganska märkligt, egentligen, att man håller kontakten. Och samtidigt inte alls, för dom var min familj under så väldigt lång tid. En andrafamilj. Och hur gör man slut med sin andrafamilj? Det gör man ju inte. Så jag har en andrastorebror, en andrapappa och en andramamma. Och det känns faktiskt rätt bra. Så min andramamma bytte en sushi mot ett fotografi jag tog av X när vi var tillsammans. Det är ett fint fotografi, och jag tyckte mycket om det. Men att ha ett foto av ett halvnaket ex i sovrummet känns inte helt PK. Och ganska skumt när man har världens finaste pojke som ska sova där. Det är kort sagt dags att skärpa ihop sig lite. Det var en trevlig lunch, sådär som det alltid blir, med garner färgade av svampar, och en del seriösa samtal. Hon är bra hon.
Sen var jag på myrorna och konstaterade att jag har stort huvud. Och sen fick jag världens mensvärk. Det kan vara svårt för en av det smärt-befriade könet att förstå hur det känns att ha svår mensvärk. För det är inte alls som att ha ont i magen. Det känns mer som att någon har lagt tarmarna i blod, och sedan ska vrida ur dom. Som en disktrasa. Som att något borrar in klorna i mellangärdet och trycker ihop, klämmer sönder. Och det strålar liksom ut i ryggen, och ned i benen. Upp i bröstet och lungorna. Man kan inte tänka, inte sitta, inte ligga, inte stå. Och hela kroppen vill rulla ihop sig, men man vet att det blir bara värre då, så man sitter kvar på bussen, biter ihop, och tar det som en kvinna. Man tar sig hem och faller blek ned i soffan med naproxen och en kopp starkt kaffe, drar en filt över sig och dör lite.
I och med att jag har mens så är jag väldigt ledsen. För jag blir alltid ledsen. Jag försöker vara arg, för det känns bättre, men innerst inne blir man liten, rädd och ledsen. Så jag grät framför Damernas Detektivbyrå ikväll, när Mma Ramotswe ber Rra Matekoni att fria igen, för hon inser att hon älskar ju honom, hon åker ut och letar efter honom och så ber hon honom fråga igen. Och då gör han det. För han älskar ju henne. Och då gråter jag. Jag grät när jag läste boken också, men nu grät jag fastän jag visste hur det skulle gå. För det är så fint. Det är så jävla fint. Och det är så man vill ha det. Man vill bara ha något som är lite fint. Och man vet att det är film. Det är film och inte verklighet. Men man tänker att det kanske händer. Kanske blir det så fint som det blir på film någon gång ibland. Och då gråter man. För innerst inne vet man att det är en jävla film.
Och det är sånt som gör mer ont än själva mensvärken.
O&O.
