always go down with a BANG

För det första lyckades jag rapa i måndags (stående ovationer!). Utan tvekan en enastående prestation för att komma från en rap-fri människa med annars ljudlösa rapar. Tyvärr inträffade detta mirakel i ansiktet på en medelålders man, runt ett-tiden mellan mariatorget och södra station, strax efter jag intagit en indisk måltid. RIP den medelålders man som utan tvekan måste ha avlidit av de fysiska såväl psykiska skador som en indisk-mat-rap medföljer. Jag skäms. Men på ett sadistiskt och stolt vis. En rap är en rap, medelålders män eller inte.

För det andra tappade jag byxorna idag. Väntade på bussen i skäris, och börjar gå mot hållplatsen för jag ser att den är på g. Hinner ett par steg när jag känner hur kallt och blåsigt det känns om rumpan. Inser; byxorna, mina älskade pösbyxor som hålls uppe av ett skärp med tvivelaktig prestanda, glider. Inser; i ena handen är en gigantisk påse med dyrbar last, i andra är det en halvrökt cigg. Alltså försöker jag. Jag knatar på, bredbent som en skitnödig hillbilly. Det går några meter, sen är byxorna vid knäna. I ett heroiskt försök att rädda den lilla respekt jag har så slänger jag ciggen och drar ihop skärpet med en (enligt mig) snygg och smidig rörelse, och fortätter gå (enligt mig) helt oberörd av vad andra skulle uppleva som en pinsam situation.

Men efter som att jag är cool, så gör det mig såhär -----> . <------- (punkten där inne symboliserar ett sandkorn i sahara) mycket. För jag är cool. Och dessutom är rapningar och byxtappningar det senaste. Vad som även är det senaste är att ta tåget till sin pojkvän i övermorgon och fira allahjärtansdag med honom trots att det bara var fem dagar sedan han åkte. Sådetså. Där satt den.

Over&Out.