always go down with a BANG

Jag har drgit slutsatsen att kvinnor, är precis, precis, lika sviniga som män. Vissa människor är svin. Oavsett kön. Och till något helt annat, så uppträdde jag på ett exceptionellt behärskat sätt idag. Jag fick en utskällning som var berättigad. Och trots att mina instinkter skrek; FLY! SPRING! SLÅSS! SKYLL IFRÅN DIG!, så gjorde jag ingenting. Jag stod och tog skiten. Tyvärr kunde jag inte få ut ett enda ord över huvud taget, inte ens ett "jag förstår". Så sen gick jag bara. Nederlag? Nej. Vuxenlivet. Jag vet att det var mitt fel, så varför argumentera. Jag insåg själv att jag tappat kontrollen. Jag vet inte vad jag håller på med. Flyter omkring som en själalös och orkar ingenting. Så vad hade jag att sätta emot? När alla gick ut så ställde jag mig och diskade, långsamt och nogrant. Sen satte jag mig ned i soffan, täckte ögonen med handflatorna och stängde av. Upprepade mantrat tjugo gånger och gjorde en andningsövning. Det känns faktiskt inge vidare.

Och nu vet jag inte om Pojken kommer upp eller inte. Har gått på autopilot i tre veckor nu och bara, väntat. Väntat och väntat. På kvällen, på morgonen, på lunch, på middag. Väntat på helg. På nästa vecka. Det här är livet. Men av någon anledning har jag fastnat i vänteläge. Jag får en obehaglig "jaha-det-var-det"-känsla. Idag är dessutom en dag då man vill slå någon på käften. Så det är väl lika bra att gå och lägga sig.

Igår var en sån där intressant dag. Leka med hunden i snön, baka kladdkaka, titta på Damernas Detektivbyrå (bästa serien som någonsin gjorts), läsa klart Presidentens Val, städa lite, och ha lagom med söndagsångest. Nu sitter jag på papi's jobb och ska väl gå och gymma snart. Och sen äta lunch med mannen. Och så jobba eftermiddag. Allt för att jag ska vara med och äta födelsedagssemlor på jobbet. Men så är det på mitt jobb, födelsedagssemlor är seriösa grejer. Hoppas basketkorgen är ledig så man kan spela lite.

Nej nu får det bli automatkaffe. O&O.

Vid lunch träffade Fniss och jag Punkaren vid slussen. Hon skulle fotografera oss till sitt projekt, så vi steg på en buss och poserade medan hon själv gungade hit och dit. Vi var medresenärernas hatobjekt. Vi skrattade, OCH Punkaren fotade med blixt. Vi borde skjutas, tänkte dom som satt bredvid. Sen gick vi till fåtöljen och åt kladdkaka och drack kaffe, såsom man bör, om man befinner sig vid slussen.

Jag gör framsteg med den nya hatten. Sakta men säkert. Jag tror jag har en plan. Som vanligt blir det inte som man tänkt från början, men å andra sidan var idén inte lika bra som den jag kläckte idag, så det är väl bra att jag arbetar så långsamt då. Jobbigt bara att allt måste sys för hand. Men så är det, alla stora konstverk tar tid. Jag vill att Baby Fenix ringer nu och att han slutar sätta upp gardinstänger överallt. Vem fasen använder gardinstänger på 10-talet? Skärpning i leden. Förhoppningsvis blir det Gubbkväll på Högkvarteret med Lilla Pojken på tisdag. Hoppas hoppas, är så sugen på att klä upp min gubbighet och ta ett glas eller två. Om det blir så, så lovar jag att ta bilder. Det kommer nog se ganska roligt ut. Tänker försöka finna mig en musche tills dess.
Nej, mer hattmakeri nu. 0V3R 4ND 0U7.

Intressant dag? YES. En dag av ex. Vi har talat om ex, smsat ex, drömt om ex, OCH träffat ex. Halelujah. Omvälvande dramatik på labbet. Det blev en sushilunch (mamma erkände att det var en komplott för att lura i mig mer mat. Inte mig mot), och efter det bar det iväg till Liljeholmsgallerian. Jag hade i uppdrag att hitta ett minneskort till labbkameran. Så, jag köpte kortet, och sen passade jag på att kolla på strumpor (som jag desperat behöver, går runt i strumpbyxor för att jag inte har några strumpor) och jag slog till. Tio par strumpor (och ett par jättefina lila strumbyxor) senare så tittade jag in på Kicks för att köpa hårfärg. Det blev några hårnålar också. Jag styrde kosan mot tunnelbanan, men blev distraherad av en superfin tröja som satt på en skyltdocka. Jag tänkte; vadan detta? Och gick in för att prova den. Men icke, den var slut. Så jag stod och rökte utanför och tittade på den jädrans tröjan i tio minuter. Den var underbar. Stor; mysig; asymetrisk; och randig i olika färger. Jag tänkte; jag ska fanimej ha tröjjäveln. Så jag åkte till skärholmen. Och provade den. Och älskade den. Och skulle betala den, när Aurora (!!) knackade mig på axeln och sa HEJ. Så vi hängde lite, och jag träffade Korven för första gången på några år (sist var en ganska högljudd kosert med KoRn, som btw var AWSOME) och upptäckte att den lilla svartrockaren had gone indie. Håh.

Så jag är inbjuden att gå ut med mina ex på fredag. Och gamla ragg. Och barndomsvänner. Och en kille jag blev alkoholförgiftad med. Låter som en helkväll. Vi får väl se.

Nu bakar jag scones, dom ligger i ugnen och myser. Så snart blir det en kvällsfika med papi, och sen en god natts sömn. Utan konstiga drömmar där jag ligger med folks ex. Sånt klarar man sig utan.
Over&Out.

Jag har nyst så mycket så jag kan mycket väl ha åsamkat mig själv hjärnskakning. Ont i huvudet gör det iallafall. Här sitter jag omgiven av ett berg av näsdukar och snorar och ser på en film jag sett tusen gånger. Fredagsmys? Tveksamt alltså. Nu ska jag krypa ned i sängen och göra en liten grotta av mitt täcke och tycka synd om mig själv. Kanske tillochmed lyssna lite på podden och läsa något kapitel i boken. Och såklart; nysa en sisådär trettiotvå gånger till.
Over&Out.

Jag kan mycket väl vara den mest irriterade människa på jorden just nu. Jag måste uppenbarligen vara 20 för att få läsa min jädrans kurs. Jag är så förbannad så det pyr ånga ur öronen på mig. Bryr jag mig om det? NEJ! Jag ska läsa min kurs! Jag söker ändå! Har fixat mitt betygsdokument och fixat ansökan till huddinge kommun och laddat upp mitt betyg på hemsidan och gjort ALDELES för mycket för att bara ge upp. Så nu får dom väl ge mig avslag. Jag försöker iallafall.

Och nu till dagens goda nyhet; min ex-rektor mailade betyget idag (eller ja, mitt Samlade Betygsdokument, dvs mitt ofullständiga betyg). Det kändes nästan heligt att titta på det för första gången. 100 poäng saknas. Men resten finns där. Jag fick nästan tårar i ögonen. Jag kämpade så hårt för dom där betygen. Inte dom som är bäst, inte mina MVG;n, utan dom som jag faktiskt slet för. Mitt G i matte B. Mitt G i engelska C. Och såklart, mitt VG i samhällskunskap. Blod svett och tårar, det är vad som ligger bakom dom betygen. Jag kan utan tvekan hävda att jag förtjänade dom. Sen visade det sig, när jag räknade på det, att får jag ett G i mitt teckenspråk, så ligger mitt snitt på lite drygt 17, och det kändes nästan gudomligt. 17. Tre år av mediciner, terapi och sjukdom, och ändå har jag slitit ihop till ett 17. Som sagt, jag blir tårögd. Speciellt över mitt Matte B betyg. Gudarna ska veta att jag kämpade. Tre omprov. Och ändå, jag klarade det. Få gånger har jag vart så stolt.

Så för att fira så köpte jag underkläder på Frank Dandys hemsida. Hej mitt fina snitt 17, hejdå mina fina 400 spänn. Om några dagar kommer jag såsa runt i flashiga trosor. Fett värt.

Idag ska det bli thaimat och jag inte misstar mig, underbart! Synd bara att jag tappat smak och lukt. Men, konsistensen brukar vara fin den med. Hoho. O&O.

Det är helt sjukt hur svårt det ska vara att få läsa en jädrans komvuxkurs. EN kurs. Kom igen. Men, nej, måste tvinga rektorn att ge mig mitt betyg, måste tvinga huddinge kommun att låta mig läsa i stockholms innerstad. Det är för fan hundra meter till gränsen. Men hundra meter är vad som skiljer agnarna från vetet. Jag är ett förortsbarn. Inget är enkelt.

Jag är sjuk, förbaskat sjuk till och med. Jädrans mandarinmannen. Jag vill skjuta honom. Jag VET att det var han som smittade mig. Never trust a man with mandarin-fetischer. Orkar knappt stå upp. Ändå känner jag hur hjärnan krymper för varje dåligt tvprogram jag ser. Jag räknade ut ett mattetal idag, bara för att jag var så ostimulerad. Då är det illa. Och nu ska jag kolla på Glee. Men det är iallafall bra.

Nå, har mailat rektorn och skrivit ut en blankett att skicka till Huddinge kommun. Heja mig, jag vill läsa mitt teckenspråk! Pratade med Baby Fenix idag igen, jag måste kolla på flygbiljetter (jag vet, jag har sagt att jag ALDRIG!!!!! (jep, så många utropstecken) ska flyga igen, men nu måste jag nog) för jag vill träffa honom och kramas och se hans nya lägenhet och pilla på hans nyodlade musche. Och framförallt undersöka hans divan. Så, det ser inte bättre ut, än att jag måste flyga igen. Hu. Är det värt det? Ja. Han har lovat mig en present som är värd att vandra till helvetet och tillbaka för. Det kommer bli awsome. + att jag vill asgarva åt min Baby Fenix i mustach. Vad gick fel liksom?

Och för er som missat det; min pojke är min pojke igen. I skuggan av det bleknar allt krångel bort. Mandarinmannen; ta dig i röven, du kan inte göra mig något. Jag har min pojke igen. Det är allt som räknas.
O&O.

Mandarinmannen från tåget har smittat mig. Jag visste det. Man kan inte lita på en människa som klämmer i sig fyra mandariner på en tågresa. Det har jag alltid hävdat. Och nu är hostan och sjukdommen intågande. Hur känner jag inför detta? Irritation! Förbaskade mandarinman.

Och inget har jag att göra på jobbet heller. Nej fy tusan.
O&O.

Apropå att gråta, så hade jag en innre längtan efter att lägga mig ned och dö igår. Det blev bara för mycket, min hjärna bara stängde av för jag orkade inte med alla intryck. Bara stod och väntade på något.

Idag vaknade jag varm och lycklig. Det finns få saker som är så bra.

Imorse när jag var ute och rökte så lyssnade jag på en liveskiva med Foo Fighters (som faktiskt är den enda liveskiva som jag klarar av att lyssna på) och det var helt mörkt ute, lyste bara små lampor i vårt veranda-tak. Och så kom låten My Hero på, och det var så fint så jag började gråta. Jag vet inte hur ofta vanliga människor gråter för att det är fint, men för mig händer det väldigt sällan. Det kan ha haft att göra med att jag var mer sovande än vaken, att jag var spänd inför eftermiddagen, eller något annat, men jag stod iallafall och grinade klockan halv sju imorse. Om två timmar åker jag.

Idag var jag och tog foto till mitt nya ID-kort. Det är alltid lite märkligt att se bilder på sig själv, tycker jag. Som jag sagt många gånger, så kommer man aldrig att få grepp om hur man ser ut. Jag har haft ett tillfälle där jag fick en känsla av insikt, där jag minns att jag tänkte; aha, det är såhär jag ser ut. Men då var jag förståss ganska berusad, och därav minns jag inte riktigt hur insikten tedde sig. Men berusningen var väl anledningen till att jag över huvud taget kunde se mig själv obejektivt och tänka; såhär ser jag ut. Utan den hade det inte gått, och med den så minns jag inte. Moment 22. Det blev en bild iallafall. Om den var bra vette katten. Som vanligt så skelar jag, som alltid, när någon tar en seriös bild. Och jag har ett något vanvettigt uttryck, inte ett leende, men inte heller seriöst, jag ser galen ut, kort och gott.

Imorgon är det torsdag. Detta betyder att jag måste hämta ut biljetterna, och kanske kolla lite på mellandagsreor. Jag borde verkligen köpa mig lite trosor. Det känns rätt trist att vara fast med samma tråkiga underkläder år ut och år in. Nä, ett par roliga trosor. Kanske randiga, vem vet? Och ett SLkort måste jag köpa. Hejdå 1500 spänn. Må det regna katter i huvudet på den som kom på att ett terminskort skulle kosta 1500.

I'm off to call my baby Fenix. O&O.

Lyssnar på Franz och tänker lite på hur mycket gott jag har i frysen. En hel påse frysta hallon. Ojoj det är inte helt dumt. Var på middag hos Mormor och Morfar ikväll, hur mysigt som helst, fick massor med god mat och brutala skämt. Mormor kan vara rätt elak ibland, på ett skönt sätt. Morfar hade lagat värsta laxen till mig (det är väl vad alla tänker när dom bjuder en fiskätande vegetarian på middag, "lax är ju alltid gott", så jag får alltid lax när jag äter borta) och den var hur god som helst. Riktigt smarrens. Jag har verkligen fastnat för ordet smarrens, det är riktigt irriterande, för smarrens började jag säga på skämt, och nu säger jag det per automatik, så alla tror att jag är en sån som går runt och säger smarrens seriöst. Men det är mer det att det fastnat i huvudet. Störande. Jag skulle inte umgås med en person som säger smarrens. Ibland blir man lite trött på sin hjärna.

Idag upptäckte jag att 3 års arbete (en sisådär 200 pocketsidor, för att ni ska förstå vidden) hade försvunnit i cyberrymden. Hela min bok var borta, hårddisken den var sparad på var blåst. Blev jag glad? Nej. Jag gick ganska monotont ut på verandan, tände en cigarett och bet ihop tänderna så det knakade. Jag funderade på om jag var gråtfärdig, men det kändes som att någon huggit av en del av min kropp och slängt bort den, och det gjorde inte direkt ont, men det kändes jävligt jobbigt, men inte på det sätt så man tjuter. Det var liksom för seriöst för att gråtas över. Så jag knakade med tänderna, lade den sorgen i en avlägsen del av hjärnan och tänkte; jag tar itu med dessa känslor när jag är ensam. Och nu när jag sitter här så ringer papi och meddelar att han laddat ner ett program som hittar raderade spår i hårddiskar, och han har återställt hela grejen. En enorm lättnad, är vad det är. Nu ska jag skriva ut hela boken, sida till sida, och lägga det i min bokhylla. Hårddisk; fuck you, nu blir det papperskopior framöver!

Jag vill se Damernas Detektivbyrå men Lilla Pojken har självklart ingen TV. "TV fördummar folket". Dessa anti-människor alltså. Anti-tv. Anti-micro. Vad är hon INTE anti? Nåväl, jag har ju frysta hallon iallafall!
Over&Out.

Jag har precis flått min tumme, men det är smällar man får ta när man bakar kladdkaka. Så, jag skulle behöva duscha, men kladdkakan står i ugnen, och det är döden att lämna en kladdkaka obevakad. Så jag passar på att diska, äta smet och schasa bort katter från diskbänken. Om femtio minuter kommer köttet och blodet över på fika. Då blir det kaffe! Bär ska det blir också om jag hinner. Och en cigg borde jag ta innan dom kommer.

En lustig sak; jag skulle masa mig ner till kiosken och köpa cigaretter imorse, så jag drar bara ett par jeans över pyjamasbyxorna, och jackan över nattlinnet. Men så är kiosken stängd (jag har aldrig sett den öppen, jag börjar tvivla på den) och tvärbanan kommer precis. Jag skulle i vanliga fall ha vänt och gått hem och tänk; jaha nu blir det inga cigg. Men icke, jag tänker detta, och tar samtidigt några snabba steg och är på. Så när jag ändå är i Liljeholmen, tänker jag listigt, så kan jag köpa socker och det jag skulle handla. Och jag lurar mig själv till den grad, att jag storhandlar i pyjamas. Precis när jag ska betala så märker jag att nattlinnet sticker ut ur jackan också. Det är verkligen äventyr att leva ensam. Handla mat i pyjamas alltså, vad kommer här näst?

Man får betänka att jag är en väldigt rädd person, och att handla i pyjamas är något jag i vanliga fall skulle tycka var oöverstigligt. Och med det i åtanke, så är jag väldigt nöjd över dagens äventyr.
O&O.

Så hur ska jag beskriva nyår? Den innehöll allt som en bra kväll ska. Såsom;
1. Många trevliga människor.
2. Ett rave. Med DJ, ljudanläggning, mixerbord, rökmaskin, lampor, ALLT.
3. Kopiösa mängder öl. Och skumpa.
4. Fyrverkerier.
5. Sötnosen Grannpojken, som helt utan vetskap, drar fram utrustningen och pissar, mitt framför ett medelålders partysällskap.
6. Ett bråk. Och ja, vi blev faktiskt utslängda.
7. En efterfest.

Kvällens höjdpunkt måste vara när Grannpojken ställer sig och ska pissa i snödrivan på hemvägen. Han börjar langa fram.
Fniss; Hörrö, det är en fest framför dig.
Grannpojken; Vah?
Fniss; Det är en FEST framför dig!
Grannpojken; Nu äré försent ja har redan langat fram den.
Jag och Fniss viker oss dubbla av skratt. Grannpojken tittar åt sidan. Där står det mycket riktigt ett par i sextioårsåldern och skrattar två meter bort.
Grannpojken; Fan den bjuder ja påh!


Vi har alltså ett stycke mixerbord, ett stycke Grannpojke vars ölrinningar har frusit, och ett stycke kvinna som var så full att hon glömde bort vem hon var tillsammans med, och trodde att hon och Hatten fortfarande var tillsammans. Jag har väldigt svårt för människor som blir så fulla att dom inte kan ta hand om sig själva, och skriker att DET ÄR SÅ SKÖNT ATT VARA SÅHÄR FULL, men det är det ju inte för resten av dom som får ta hand om fyllot. Nä, om folk trillar in i snöhögar och skriker hur skönt det är att vara så full, då låter jag dom ligga där. Jag blev väl sådär lagom salongsberusad. Det slog till när vi stod och efterfestade i korsningen mellan vårt och Grannpojkens hus. Man märker när jag är full, för då fäller jag uppenbarligen folk och lägger mig ovanpå dom och får skrattanfall. Stackars människor som gick förbi.

Nej nu har jag ätit min tårta och nyst en sisådär tusen gånger, nu ska jag sova snart. Inga cigg har jag heller, så det blir att smyga ner och köpa imorgonbitti. Är sugen som fasen, men, inte mycket att göra åt det.
O&O.