always go down with a BANG

Jag har drgit slutsatsen att kvinnor, är precis, precis, lika sviniga som män. Vissa människor är svin. Oavsett kön. Och till något helt annat, så uppträdde jag på ett exceptionellt behärskat sätt idag. Jag fick en utskällning som var berättigad. Och trots att mina instinkter skrek; FLY! SPRING! SLÅSS! SKYLL IFRÅN DIG!, så gjorde jag ingenting. Jag stod och tog skiten. Tyvärr kunde jag inte få ut ett enda ord över huvud taget, inte ens ett "jag förstår". Så sen gick jag bara. Nederlag? Nej. Vuxenlivet. Jag vet att det var mitt fel, så varför argumentera. Jag insåg själv att jag tappat kontrollen. Jag vet inte vad jag håller på med. Flyter omkring som en själalös och orkar ingenting. Så vad hade jag att sätta emot? När alla gick ut så ställde jag mig och diskade, långsamt och nogrant. Sen satte jag mig ned i soffan, täckte ögonen med handflatorna och stängde av. Upprepade mantrat tjugo gånger och gjorde en andningsövning. Det känns faktiskt inge vidare.

Och nu vet jag inte om Pojken kommer upp eller inte. Har gått på autopilot i tre veckor nu och bara, väntat. Väntat och väntat. På kvällen, på morgonen, på lunch, på middag. Väntat på helg. På nästa vecka. Det här är livet. Men av någon anledning har jag fastnat i vänteläge. Jag får en obehaglig "jaha-det-var-det"-känsla. Idag är dessutom en dag då man vill slå någon på käften. Så det är väl lika bra att gå och lägga sig.