always go down with a BANG

Det är helt sjukt hur svårt det ska vara att få läsa en jädrans komvuxkurs. EN kurs. Kom igen. Men, nej, måste tvinga rektorn att ge mig mitt betyg, måste tvinga huddinge kommun att låta mig läsa i stockholms innerstad. Det är för fan hundra meter till gränsen. Men hundra meter är vad som skiljer agnarna från vetet. Jag är ett förortsbarn. Inget är enkelt.

Jag är sjuk, förbaskat sjuk till och med. Jädrans mandarinmannen. Jag vill skjuta honom. Jag VET att det var han som smittade mig. Never trust a man with mandarin-fetischer. Orkar knappt stå upp. Ändå känner jag hur hjärnan krymper för varje dåligt tvprogram jag ser. Jag räknade ut ett mattetal idag, bara för att jag var så ostimulerad. Då är det illa. Och nu ska jag kolla på Glee. Men det är iallafall bra.

Nå, har mailat rektorn och skrivit ut en blankett att skicka till Huddinge kommun. Heja mig, jag vill läsa mitt teckenspråk! Pratade med Baby Fenix idag igen, jag måste kolla på flygbiljetter (jag vet, jag har sagt att jag ALDRIG!!!!! (jep, så många utropstecken) ska flyga igen, men nu måste jag nog) för jag vill träffa honom och kramas och se hans nya lägenhet och pilla på hans nyodlade musche. Och framförallt undersöka hans divan. Så, det ser inte bättre ut, än att jag måste flyga igen. Hu. Är det värt det? Ja. Han har lovat mig en present som är värd att vandra till helvetet och tillbaka för. Det kommer bli awsome. + att jag vill asgarva åt min Baby Fenix i mustach. Vad gick fel liksom?

Och för er som missat det; min pojke är min pojke igen. I skuggan av det bleknar allt krångel bort. Mandarinmannen; ta dig i röven, du kan inte göra mig något. Jag har min pojke igen. Det är allt som räknas.
O&O.