ELBOW
Idag har jag bokat in två tentor i September. JAG SKA KIRRA ETT FULLSTÄNDIGT BETYG! HALELUJAH!
Detta firar vi med en random bild på ett fruktfat jag gjort. Varje måndag gör jag fruktfat på jobbet. Jag tar dem på allvar, mina arbetsuppgifter, speciellt fruktfaten.
Idag stod jag och väntade på bussen i skärholmen, det var varmt, alla var trötta, alla var stressade. Bussen kom, alla kom på, utom en liten tant, som stod och kämpade med sin lilla rollator. Hon fick bara inte upp den. Hon fick inte ens upp sig själv. Jag gick fram och frågade om hon ville ha hjälp. Hon tittade på mig. Men hon såg inte mig. Allt hon såg var snaggat huvud, och piercing. I hennes ögon, var jag inte mer än ett rakat huvud, och en piercing i underläppen. Hon såg ned i marken, och fortsatte lönlöst dra i rollatorn. Ingen annan kom till undsättning. Det var varmt. Alla ville hem. Jag frågade igen, för hon kunde uppenbarligen inte få upp den själv. Hon vågade inte ens se mig i ögonen. Hon såg inte några ögon på mig, jag var metall och snagg, mer än så var jag inte. Titta den inte i ögonen. Då går det illa. För den lilla tanten hade säkert sett på tv;n, att sådana som jag, slog ned små, små tanter som hon, jag slog ner dom, och stal deras små, små rollatorer.
En vanlig människa hade gått. Låtit henne vara ifred, hon ville inte ha hjälp, hon ville att jag skulle gå. Låtit henne missa bussen. Gått på och glömt den lilla lilla tanten. Men jag blev arg. Jag blev jävligt förbannad, för att den här lilla tanten skulle behöva gå runt och vara rädd för mig. En liten tjej på knappt 50 kilo, med orange hår och färgglada strumpor. Jag blev helt enkelt så förbannad att jag tog ett stadigt tag om först tant, och sedan rollator, och hävde upp bägge två på bussen. Hon vägde ingenting. Ingenting. Och efter chocken hade lagt sig så vågade hon titta lite högre upp än piercingen, såg mig förvånat i ögonen och viskade fram ett tacksåmycket. Och jag sade, varsågod. Anytime.
För det är så vi beter oss, sådana som jag;
precis som alla andra.
Detta firar vi med en random bild på ett fruktfat jag gjort. Varje måndag gör jag fruktfat på jobbet. Jag tar dem på allvar, mina arbetsuppgifter, speciellt fruktfaten.
Idag stod jag och väntade på bussen i skärholmen, det var varmt, alla var trötta, alla var stressade. Bussen kom, alla kom på, utom en liten tant, som stod och kämpade med sin lilla rollator. Hon fick bara inte upp den. Hon fick inte ens upp sig själv. Jag gick fram och frågade om hon ville ha hjälp. Hon tittade på mig. Men hon såg inte mig. Allt hon såg var snaggat huvud, och piercing. I hennes ögon, var jag inte mer än ett rakat huvud, och en piercing i underläppen. Hon såg ned i marken, och fortsatte lönlöst dra i rollatorn. Ingen annan kom till undsättning. Det var varmt. Alla ville hem. Jag frågade igen, för hon kunde uppenbarligen inte få upp den själv. Hon vågade inte ens se mig i ögonen. Hon såg inte några ögon på mig, jag var metall och snagg, mer än så var jag inte. Titta den inte i ögonen. Då går det illa. För den lilla tanten hade säkert sett på tv;n, att sådana som jag, slog ned små, små tanter som hon, jag slog ner dom, och stal deras små, små rollatorer.
En vanlig människa hade gått. Låtit henne vara ifred, hon ville inte ha hjälp, hon ville att jag skulle gå. Låtit henne missa bussen. Gått på och glömt den lilla lilla tanten. Men jag blev arg. Jag blev jävligt förbannad, för att den här lilla tanten skulle behöva gå runt och vara rädd för mig. En liten tjej på knappt 50 kilo, med orange hår och färgglada strumpor. Jag blev helt enkelt så förbannad att jag tog ett stadigt tag om först tant, och sedan rollator, och hävde upp bägge två på bussen. Hon vägde ingenting. Ingenting. Och efter chocken hade lagt sig så vågade hon titta lite högre upp än piercingen, såg mig förvånat i ögonen och viskade fram ett tacksåmycket. Och jag sade, varsågod. Anytime.
För det är så vi beter oss, sådana som jag;
precis som alla andra.
Kommentarer
Trackback
