always go down with a BANG

Jag såg en gubbe (alkoholiserad, ja, men en nykter sådan) vandra omkring med en otänd cigg i mungipan och se ledsen ut, när jag satt på en bänk i Skärholmen. Han gick fram till en grupp karlar och frågade om dom hade eld. Då utbryter bråk. Dom skriker att han är en svenne och att han ska bort. Så svingar den ena. Han är full, så han missar. Den ledsna gubben ser ännu mer ledsen ut. Och jag tänker; jag borde göra något. Jag borde bete mig som folk, och göra något. Så när den ledsna gubben ser åt mitt håll så plockar jag upp tändaren ur fickan och håller upp den, så vinkar jag till honom och ropar att han ska komma hit istället. Vi sitter och pratar ett tag, han är trött, trött på högljudda människor, vill sova fast det är sol ute så man borde vara ute. Vi fastslår att man borde sova i gräset, i solen. Vi fastslår att unga inte borde skära sig. Vi fastslår att han är 40 år äldre och att han har fler rynkor. Vi fastslår att det är en bra dag att sitta på parkbänkar på. Vi sitter där ett tag och pratar. Det är trevligt, det är varken jobbigt eller krystat. Det är trevligt. För det var en trevlig människa.

Jag tänkte såhär;
alkoholister är kallprat. Svammel. En ursäkt att slippa undan, en jobbig grej när man inte kan vända bort ansiktet. En komplikation i vardagen.

Jag tänker såhär;
alkoholister är bara ledna små gubbar som skulle kunna vara min morfar.

Han dödade en av mina fördomar idag. Det känns befriande.
Tack, ledsna gubben.
O&O.