always go down with a BANG

Idag hade Amerikanskan poängjakt med skolan. Om en vecka springer hon ut, och den klass som samlade mest poäng under jakten får springa ut först. Deras klass var utklädd till zombies, och gjorde saker som; äta mask, dricka 26 råa ägg, bada i dammen, hålla föredrag om relativitetsteorin, muta domaren, hålla yogapass för random människor, starta allsång i huddinge centrum, sitta i en kartong, sjunga pokémonsången samtidigt som man dansar i ring, äta syrsa (stackars syrsa), sätta cowboyhatt på get, köpa en kubansk cigarr, äta myror (stackars myror), ha dansbattle på torget, och en massa sånna knäppsaker.

Idag grät jag. Man kanske tror att jag inte bryr mig om folk. För jag beter mig som ett arsel mest hela tiden, och aldrig visar några känslor. Men jag bryr mig om så många. Ni vet det bara inte. Sånt säger inte jag, sånt visar inte jag, och om jag gråter, så gråter jag bland människor som inte känner mig, och som aldrig kan skvallra; TITTA, HON KÄNNER, HON KAN SKADAS. Det där med känslor, det trycker jag helst in längst in i kroppen, och när det gör ont, så sätter jag händerna för ögonen och låtsas att ingenting är verkligt. Det är mörkt och tryggt under händerna och ingen är där, där finns inget. Bara mörker.
Men idag grät jag. Den Kloka Människan började krama mig och då grät jag. För det är skit. Det är så jävligt så inte ens mörker kan ta bort. För det är inte i mig det gör ont. Och då blir allt så mycket svårare att ignorera.