always go down with a BANG

Nu är det jul. Det kan vi fastslå, för nu har jag julpyntat. Och tänt första ljuset i adventsstaken.
Idag var jag tillochmed och köpte saffran (i och för sig inte för lussebullsbak, men ändå!) och
fick veta att ett paket saffran kostade 37 kronor. Två paket däremot, det kostade 35.
Jag skrattade åt kassören, för så tokigt kan det ju inte vara?
På bred norrländska (föreställ er detta) meddelade han allvarligt att;
"Du får det ena på köpet och två kronor tillbaka. Är det så så är det så det är."
Och så var det.

Ikväll har jag föräldrarna över på middag, så jag har kokat knäck hela jädrans dagen.
Koka knäck är kaotiskt om man är ensam, formar flyger, fingrar skållas, äggklockor tjuter.
Nej fy. Knäck får man magsår av. Men gott är det.

Världens kanske bästa julpyntning;


Hänger under kökslampan och snurrar runt, asfint.


Ljusslinga i vardansrummet. Asfint.


Världens förmodligen finaste adventsstjärna. Asfint.


Tomtegumma jag fick när jag var typ tre år. Asfin.


Adventsljustake (notera att första ljuset har fått brinna) som mamma
har gjort på Käftis. Asfin.

Sammanfattningsvis; Asfint.
Betyg; Kalasbra (10 av 10)

Over&Out.

En helt vanlig torsdag blev jag klar med gymnasiet.
Hur firar man det?
Det firar man med fryspizza från ICA,
en stor kanna saft,
och ett paket salta kex.
Mer än så har jag inte råd med att fira.

Så stickade jag klart mitt pannband.
Fint som snus!


Glad brud med fin stickning.

Så här sitter man och stickar, tittar på Cougartown och dricker vin ur nya fina vinglas. Tjohej.

Det är inte varje dag man hittar en Baby-Fenix irrandes omkring i Hagsätra. Det är inte heller varje dag man får ta med honom hem. Kramkalas och skvallerkväll!

Deprimerande nog tittade jag in på ams hemsida... Jag duger ingenting till.
Och det är inte bara ett deppigt sätt att få uppmärksamhet på, utan faktum
är, att jag duger ingenting till. Det finns inte ett enda jobb som skulle vilja
ha mig. Det finns inget som jag kan, jag har ingen utbildning, jag har inget
körkort, jag har inga meriterande kundskaper i persiska, jag har inte tre års
erfarenhet av att diska, jag har ingen lust att ligga med någon chef, jag är
inte 25+ med erfarenhet av barn, och jag är framför allt inte en karl.
Hej och hå. Vadfan ska det bli av mig?



Som uppiggande avslut på en inte-så-uppiggande-dag visar jag min fina molnlampa
och en ny fotohängare från IKEA. Fint som snus.

Det är en jobbig känsla att titta ner i tros-lådan och se den sista lilla skruttigaste, mest urtvättade trosan ligga i ett hörn för sig själv. Det är så man tycker synd om den. Att det måste gå så långt som att alla andra trosor är använda, innan den får komma fram ur mörkret. Men det är framför allt jobbigt för att man då måste trotsa naturens lagar och tvätta, fastän man går under av sjukdom och magknip. Så nu sitter jag och dricker en trippel espresso med en skvätt mjölk och samlar kraft inför att gå ner dit igen.

Inatt var en sån där natt som man kallsvettas av att bara tänka på. Att vakna varje timme av att det känns som att revbenen trycks in i lungorna och magen upp i hjärnan, det är mer eller mindre outhärdligt. Så undvik det om ni kan. Det är dagens tips.

Dagens bedrift. Handla mat + posta ett par jeans jag sålt på tradera. Tråkigt nog gick jag med en futtig vinst på 20 kronor. Inte för att jag förväntat mig något, men det hade vart en trevlig överraskning om jag hade tjänat TIOTUSEN! Eller åtminstone en hundring.

Det ekonomiska läget är alltså mer än katastrof. Det är på gränsen till kaos.
Det är nästan så man säljer sina använda underkläder till pervon på ebay.
Nästan.

Men det är iallafall så desperat att jag inte köpte en chokladkaka på ICA,
utan höll mig till svarta bönor på burk.
Så desperat är det.

Jag måste hitta på ett sätt att bli rik på.
Bli torped till exempel. Var hittar man sånna jobbannonser?

Att vara strandsatt i Halmstad med en pojkvän med damp, en pojkvänslillasyster med hornmonrubbningar (tonårssyndrom) och en hund som gnider bajs på mattorna, det kan faktiskt vara en trevlig uppsving i tillvaron.
Hej och hå.

Snart flyger jag igen och det är fanimej en gåta varför jag envisas med det. Så kul är det ju inte att sitta och hyperventilera.

Och för den som undrade så trodde jag att jag hade fått en hjärnblödning/terminalcancer/annan hemsk sjukdom imorse när jag såg mig i spegeln. Det fullkomligt forsade blod ur näsan på mig. Okej att man kanske kan få en liten biverkning av medicinerna, men kunde hon inte varnat om att man behöver en extra kvart på morgonen för att moppa upp allt blod?

Nåja, nu bär det av mot bussen, och flyget, och min pojke.
Over&Out.

Fotnot; Okej blodet kanske inte forsade då. Om man nu ska vara petig.

Nej mina vänner, jag åt alltså inte potatiskroketten som jag hittade under soffan. Den var fullt ätligt (kanhända att jag smakade lite på den), men jag skulle aldrig äta någonting jag hittat under soffan.

Om det inte är en salt pinne.

Tog tag i det här med diskproblemet idag. Gjorde verkligen en effort och diskade undan allt.
När jag stod där och slet så lovade jag mig själv dyrt och heligt att aldrig mer bygga ett disk-torn.

...

Kommer jag hålla det löftet? Njae.
Har jag redan byggt ett nytt disktorn som vinglande sträcker sig ända upp till köksskåpen? Jao.

Men jag resonerar såhär, att om man bara bygger tornet i rätt lutning,
så rasar det förr eller senare rakt ner i diskmaskinen.

Och jo visst hoppades herrskapet på att få ett fullständigt gymnasiebetyg idag, men ack så svårt det visade sig att vara, för det är ju så att om man ska tenta så är det väldans bra att läraren upp också.
Hejdå drömmar om att slippa denna börda; Hej ångest!

Man kan hitta allt möjligt intressant under soffor. Själv hittade jag en fullt ätlig potatiskrokett alldeles nyss.

Imorgon ska jag förhoppningsvis tenta. Jag är så nervös så jag äter mig själv ur huset. Inte ens dom mjuka lite halvsega knäckebröden längst in i skafferiet står säkert. Nej, jag är som en hund som har kli i tänderna.
Snart börjar jag väl gnaga på möblerna också.

Ni vet det där uttrycket ett stygn av saknad, som bara känns helfånigt egentligen. Det fick jag nu. När jag satt och rökte nere i bersån som tanterna har fixat så fint. Och jag tänkte att det är inte alls lika fint nu när löven fallit. Och jag tänkte att det borde vara sådär grönskande och lummigt som det var när vi satt här i sommras. Och då hände det. Det högg till i hela kroppen. Och jag hukade mig lite för det gjorde så ont. Och sen satt det en tung eftersmak av saknad i gommen. Klibbade sig fast på tungan. Och allt jag kunde tänka på var att bänken mittemot mig var Pojkens plats. Där satt han. För inte alls länge sedan. Det var hans plats. Jag fick aldrig sitta där för där satt han.

Och där borde han sitta.

Hade mami och papi över på fika idag. Myspys. Vi provade min nya fina mockis. Fick
en av Lilla Pojken igår, i lite försenad 20-årspresent.

Igår var jag hemma hos Lilla Pojken och Batman och drack ikapp med min arbetskamrat
Trubbel. Och visst blev vi på kanelen, såpass att Lilla Pojken skrattade så hon grät åt att
garderoberna var öppna, att Batman började låta som ett marsvin och Trubbel sjöng med
i Idol-låtarna. Själv utropade jag högt att DET HÄR ÄR JU INTE MIN MÖSSA! När jag satt
på tvärbanan på väg hem och såg mig själv i spegeln.

Och mycket riktigt, jag är en randig mössa rikare.

Igår gipsade jag (Lilla Pojken styrde mina händer) min egen modell.
Det är rätt häftigt att se sina egna tänder sådär.

En människa som jag tyckte mig känna ganska bra sa för inte så länge sedan att den är osäker på att bli tillsammans med en person som den är kär i för att "det är jakten som är roligast". Jakten. Det här är en människa som vi fått trösta oräkneliga gånger för att den vart ensam, ratad, ledsen och trött på att vara oälskad. Trött på att sova ensam och trött på att aldrig hitta någon att hålla i när det blåser.

Och så kommer den människan och pratar om att det är jakten som är roligast. Bara för att den äntligen hittat någon som jagar den. Nu sade jag ingenting, för det var inte rätt läge, men annars hade jag hemskt gärna påminnt människan om hur kul den tyckte jakten var, för några månader sedan. Det är lätt att glömma, det är lätt att idolisera, det är lätt att försköna, men jakten, det är att vara ensam. Jakten, det är att leta och leta och försöka hitta, försöka duga, gråta när det går åt skogen, vräka ut sitt innre för andra för att kanske, kanske få något tillbaka. Jakten är skit. Jakten är den där jobbiga perioden när man inte vet om människan bryr sig om en över huvud taget, och i 99% av fallen inte gör det heller. Jakten är att försöka imponera, vrida på varje muskel för att hitta något presentabelt, övertyga, försköna.

Jakten är ingenting jag saknar. Jag har hittat min favoritmänniska. Och då finns inget behov av att jaga någon.

Det fina är inte att ha någon som springer från en.
Det fina är att ha någon som vill stå still.

För den som är intresserad kommer jag börja sälja mina alster på 
sophiapalmquist.blogg.se
där kommer jag lägga upp bilder på saker jag gjort, saker jag säljer, och kul prylar i allmänhet.
KÖP KÖP KÖP!

När det luktar rökelse i hela trapphuset vet man att thailändskan under har kommit igång.

Och med inlägget under menar jag såklart att nästa gång någon tar sig friheten att utvärdera mitt utseende utan att jag bett om det så kommer näsben att knäckas. Och så är det med det.

Har fått så fina saker. Av min mamma och min pappa.




Ruskigt fint.

Ingen, inte ens mina vänner,
inte ens för att dom mår dåligt,
inte ens för att hämnas,
inte ens på skämt,
ingen
kallar mig ful.