always go down with a BANG

En människa som jag tyckte mig känna ganska bra sa för inte så länge sedan att den är osäker på att bli tillsammans med en person som den är kär i för att "det är jakten som är roligast". Jakten. Det här är en människa som vi fått trösta oräkneliga gånger för att den vart ensam, ratad, ledsen och trött på att vara oälskad. Trött på att sova ensam och trött på att aldrig hitta någon att hålla i när det blåser.

Och så kommer den människan och pratar om att det är jakten som är roligast. Bara för att den äntligen hittat någon som jagar den. Nu sade jag ingenting, för det var inte rätt läge, men annars hade jag hemskt gärna påminnt människan om hur kul den tyckte jakten var, för några månader sedan. Det är lätt att glömma, det är lätt att idolisera, det är lätt att försköna, men jakten, det är att vara ensam. Jakten, det är att leta och leta och försöka hitta, försöka duga, gråta när det går åt skogen, vräka ut sitt innre för andra för att kanske, kanske få något tillbaka. Jakten är skit. Jakten är den där jobbiga perioden när man inte vet om människan bryr sig om en över huvud taget, och i 99% av fallen inte gör det heller. Jakten är att försöka imponera, vrida på varje muskel för att hitta något presentabelt, övertyga, försköna.

Jakten är ingenting jag saknar. Jag har hittat min favoritmänniska. Och då finns inget behov av att jaga någon.

Det fina är inte att ha någon som springer från en.
Det fina är att ha någon som vill stå still.