always go down with a BANG

Ni vet det där uttrycket ett stygn av saknad, som bara känns helfånigt egentligen. Det fick jag nu. När jag satt och rökte nere i bersån som tanterna har fixat så fint. Och jag tänkte att det är inte alls lika fint nu när löven fallit. Och jag tänkte att det borde vara sådär grönskande och lummigt som det var när vi satt här i sommras. Och då hände det. Det högg till i hela kroppen. Och jag hukade mig lite för det gjorde så ont. Och sen satt det en tung eftersmak av saknad i gommen. Klibbade sig fast på tungan. Och allt jag kunde tänka på var att bänken mittemot mig var Pojkens plats. Där satt han. För inte alls länge sedan. Det var hans plats. Jag fick aldrig sitta där för där satt han.

Och där borde han sitta.