always go down with a BANG

Efter en dusch hade jag inga cigg. Valet stod mellan att inte röka nattcigg och inte morgoncigg och inte förmiddagsfikacigg, eller att gå ut ur huset. Lyckades ta mig till kiosken genom att lura mig själv att jag inte alls var där på riktigt. Det var Snälla-Jen som stod i kassan. Hon undrade hur det gick på jobbet och jag glömde bort hur jobbigt det var och berättade om att jag avancerar från porslinsassistent, till allas lilla assistent. Hon skrattade åt att jag tyckte det var kul att klippa blekskenor och att jag tog tjejernas muckande och slagsmål som att jag blivit accepterad som medarbetare. Jag förstod inte förrän jag var halvvägs hem att jag faktiskt gått till kiosken och fått mina Luckys. Och att det vridna ljudet jag hört där inne var mitt skratt.

Idag har tagit all kraft ur mig. Orkar knappt hålla ögonen öppna. Händerna darrar av utmattning. Jag köpte en kjol idag också. Vet inte vad som flög i mig, tänkte väl att jag skulle bli gladare. Lite glad var jag ett tag, så det gjorde väl något gott. Vandrade runt på Judit och hittade den. Fodrad yllekjol, hög midja, tjock och tung, knälång, mycket vidd, fina dragkedjor fram, och fickor. Antar att jag köpte den för att i vanliga fall hade jag fallit död ner av lycka, det är Den Perfekta Kjolen. Även om det bara var en liten gnista idag, så ligger vanan i. Vill vara fin. För vem? För mig. Även om jag inte orkar vara fin nu så finns det dagar jag måste vara fin för mig själv. Även om jag nu hasar runt i sunkig kofta och flanellskjorta, det passar mig nu. Har lyssnat på La Roux nu, min dagliga dos sympati.

No wonder I'm scared
To look in your eyes
You've turned me away
So many times
You can take it away
At any given moment
It's hard to believe
While you're in this disguise

So would you hold me please
I'm trying hard to breathe
I'm just surviving
So would you hold me please
I'm trying hard to breathe
Stop me from crying
La Roux - Cover My Eyes

I have to cover my eyes, ja. Nu ska jag blunda. Over&Out.

Känsla 1. Total avsaknad av empati. Passivitet. Knappt ork att andas. Krypa ihop till en boll och känna hjärtslagen. Ingenting i huvudet utom brus. Ljuden betyder ingenting. Bilderna betyder ingenting. Bara brus.

Känsla 2. Bilder i huvudet. Sorg, känslan av att aldrig få ha ett tak du kan kasta spaghetti i för att se om den är färdigkokt, att aldrig skaffa hamstern Gertrud (som utan tvekan skulle fått heta Gertrud även om det råkade bli en hane), att aldrig mer skrika åt dig när du lyfter mig trots att du vet att jag hatar det (och därför älskar det), att aldrig mer få tjata om att du aldrig vill duscha med mig, att aldrig vakna av att jag fryser för att du har lagt dig på täcket i sömnen, aldrig äta philadelphiaochgurkmackor till frukost för jag orkar aldrig göra dom själv, aldrig lägga din hand på mitt huvud och säga -pilla i hååååreet- när vi tittar på film och du är trött och vill egentligen bara sova, aldrig vara blyg och klängig när vi träffar dina vänner som tycker jag pratar/går/skrattar/skämtar konstigt för jag är från stockholm, aldrig hata lukten av att du öppnar snusdosan när du precis har rökt, aldrig slå på dig när du fastnar i fotboll på tv, aldrig behöva trösta dig varje gång jag utklassar dig i Halo 3, aldrig få leva med dig. Aldrig få bli äldre med dig. Aldrig få köra ned mina kalla händer i din ficka där det alltid är så varmt och mysigt. Sorg. Jag fick ett år. Ett bra år.

Känsla 3. Förnekelse. Dethärhänderinteoss. Det händer folk som slutat älska. Inte oss.

Känsla 4. Outhärdlig. Dån i huvudet. Kroppen går sönder. Gräns till vansinne. Strukturen i mitt huvud faller samman. Hjärtslitande.

I förnekelsen är jag någolunda glad. I sorgen finns gråt. I känslokylan kan jag vila. I vansinnet kan jag skrika. Det pendlar. Jag vet, dom här separata känslorna går över, det kommer lägga sig en stum kyla runt mina muskler, ett andra skinn, och det blir bättre då.

Duscha. Länge. O&O.

Sitter och bläddrar igenom bilder ett år tillbaka, lyssnar på våra låtar och gråter. Det här är mitt liv. Tillvaron är raserad och jag fortsätter gå upp på morgonen, gå till jobbet. Jobba, gå in på toaletten och gråta, fortsätta jobba. Jag skulle ge så mycket bara för att få höra hans röst men det går inte. Måste gå vidare, men jag vill inte. Varför gå vidare från det bästa som hänt, varför leta när man redan hittat det man vill ha? VARFÖR? VARFÖR I HELVETE SKA MAN ÄLSKA OM DET INTE FUNGERAR?

Jag skulle dö för den här människan, ändå kan jag inte leva för honom.

Jag tappar det nu. Allt. Min tro, mitt hopp och mitt förstånd.

Och nu är det åter jag som ska bestämma mig. Vad är saker värda? Hur mycket orkar man offra? Hur mycket orkar man älska, när all beröring, alla blickar, allt det intima som man lever för när man älskar någon, försvinner över 52 mil. Försvinner i statiskt brus.

Hur länge klarar man att somna kall och ensam?

Hur länge orkar man fortsätta vakna?

Jag vet inte. Allt jag vet är att jag vill ha någon där när jag vaknar, någon jag kan ta i, som är där på riktigt. Någon som rör vid mig, som känner efter att jag fortfarande finns kvar. Som man kan krypa ihop bredvid när kylan kryper närmre. Och då räcker det kanske aldrig med 52 mil av telefonstolpe, hur mycket kärlek som än pressas ut ur telefonen. Jag har så mycket fint. Och ändå har jag aldrig varit så ensam.
Tillsammans är vi så ensamma. Ensamma är vi ingenting. Jag vet inte vad som är sämst.
Out.

Få saker berör mig så djupt som musik. Det skulle vara människor då. Men musiken är skapad av människor, av känslor, minnen och bilder. Varje stycke musik är en del av någon. En bit av någons liv. Att beröras av någon annans liv, att kunna identifiera sig, det är vad det handlar om.

You trick your lovers,
That you're wicked and divine,
- MUSE, Undisclosed Desires

Redan första gången jag hörde den raden fastnade jag för den. Vet inte vad det är, men det är något med den som jag verkligen känner är sant. Är det inte vad vi alla gör? Försöker bli älskade med alla medel vi kan? Den fortsätter; you may be a sinner, but your innocence is mine. Det är vackert på något sätt. För jag tolkar det positivt. Nog är vi oskuldsfulla inför någon, det är vi alltid. Så det är vad som fastnat på min hjärna, två rader ur en MUSE-text. Resten av den är för tillfället reducerad till ljummet micrad potatismos. Borde sova. Men på tal om potatismos blev jag hungrig som bara den. Borde kanske passa på att äta, har lite svårt med det just nu. Blir jag hungrig måste man ta tillfället i akt och bunkra upp. Får försöka trycka ned en macka om det går. Imorgon blir en bättre dag. Imorgon har jag tid att döda med en människa jag är livrädd för. Få människor kan rasera min tillvaro så totalt, och bygga upp den så enkelt. Det skrämmer mig fruktansvärt. Hur instabila och beroende är vi inte av varandra? Vi är flockdjur, vi behöver bekräftelse. Den här människan är mig övermäktig. Med andra ord så ser jag upp till den. Har det någonsin hänt tidigare? Inte många gånger.
Mot mackorna, och oändligheten! Over&Out.

Börjar bli trött och ledsen igen. Tror jag ska röka och sen ligga sömnlös i några timmar. Är inte så bra på att somna för tillfället. Alls. Köpte förresten en mascara, raffsade till mig någon i farten, såg sedan att det var en för känsliga ögon och kontaktlinsanvändare. Flyt. Fick höra att en riktig kvinna har en mascara. Verkar ha missat något där, men nu är det åtgärdat, gäller bara att orka använda den också. Köpte även svart spets att ha i håret. Det blev fint, känner mig fin. Lullar runt i mina nya rockabillykläder med svart spets på huvudet och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Skriva lite i sängen tills sömnen tar mig tror jag. Skriva bort lite dåligt. Imorgon måste bli en bättre dag.

Over&Out.

Idag är bara en så dålig dag att jag tog mod till mig och pantade burkarna på jobbet. Panta burkar är något jag är rädd för. Efteråt insåg jag hur fullständigt ointresserad jag är av hur det gick. Orkar inte ens vara rädd för att panta burkar, då är något fel.

Men min mamma var bäst idag. Hon blev arg, jättearg. Och förklarade förbannat att jag inte är dum i huvudet och att det inte är konstigt att det blev såhär och att jag får lägga av med att hata mig själv. Hon har en poäng, det är ganska meningslöst att bara avsky. Så nu ska jag köpa en ny outfit på typ myrorna. Dags att göra något kul, jag ska crossdress;a, med eller utan partner. Där med basta!

O&O

Idag hände tre saker värda att nämna. Tre livsomvälvande avbrott i mina maniska rutiner.

För det första så hade någon stulit vår askkopp på jobbet. Jag och Lilla Pojken tog hårt på förlusten. Vår älskade colaburk är borta för alltid. Må det regna ruttna ägg i huvudet på den som tjyvade vår burk.

För det andra så satte jag i mig kopiösa mängder fritterade vårrullar till lunch. Efter att ha ätit en hel påse hade jag fortfarande något slags odefinierbart hål någonstans i kroppen, så jag tryckte i mig en påse nachochips också. Sen mådde jag illa. Men gott var det.

Det tredje som hände var att jag blev helt fruktansvärt arg. Kände ungefär en timme innan det kom att jag hade ett riktigt psykbryt på gång. Borde ha hört varningsklockorna redan när Hatten och Fniss funderade på att baka. Kakor blir väl alla glada av, men jag kände mig illamående av tanken. Nu i efterhand skulle jag kunna dra en paralell mellan det och min något överdrivna lunch, men ändå. Så i alla fall så blev jag omotiverat förbannad. Istället för att hugga ihjäl någon med en ispicka, så städade jag toaletten. Handfat, toa, spegel, bänkarna, allt i en rasande fart. Det hjälpte inte speciellt. Så jag släpade bryskt upp dammsugaren och gick lös på mitt sovrum. I blint raseri gick jag igenom dom hörn jag inte rört på flera månader, där damråttorna växt sig stora som terriers, och utplånade säkert ett antal nya djurarter som fått mutera i lugn och ro. Bytte lakan, hängde ut täcket på vädring, torkade, plockade, slängde in en massa skit i garderoberna. Kände mig förödmjukad, lättlurad, nedtryckt, ledsen, förtvivlad, <lägg in valfri favoritkänsla>. Blev så arg att jag rev ned min affisch på Depp. Drog ned Master Chief också, men han ska få komma upp igen när jag lugnat mig. Orkar inte med männen i mitt liv just nu. Men Master Chief tar jag alltid tillbaka, hur illa han än betett sig. Depp har däremot sina dagar räknade. Nålade upp en Sivletto-affisch istället, femtiotals-grabb på motorcykel i retrostil. Bättre. Som alla raserianfall så går dom över lika snabbt som dom kommer, oftast i den stund man inser vad det är man är arg på. Nu är jag bara hemskt trött.

Ska läsa lite i min nya bok, försöka att inte somna innan maten.
Over&Out.

Nej jag vet vad den där Jane-snubben håller på med. I ögonen ser jag att han är en ond människa. Han är säkert en sån där översittare som föraktar alla. Eller så är jag bara paranoid, det är också en möjlighet.

Pojken var uppe i helgen, det var bra och dåligt. En blandning mellan lycka och extrem smärta. Önskar jag kunde hålla om honom och höra honom andas i sömnen nu. Men han kunde lika gärna vara på andra sidan jordklotet. Det är så avlägset, och samtidigt alldeles för påträngande. Jag saknar honom väldigt mycket redan.

Ögonen bara vägrade öppna sig när väckarklockan ringde. Lyckades i alla fall duscha innan vi skulle iväg. Egentligen skulle vi seglat med jobbet idag, men det blåste för mycket. Men nästa vecka kan jag meddela hur mycket jag kräks på en båt. Blir nog intressant. Dominerande känsla för dagen; nederlag, med lätt inslag av förödmjukelse och förtvivlan. Dagen var ungefär lika påfrestande som en överviktig elefant med sockerabstinens. När jag handlade frallor till fikat blev jag gladare ändå, för bagarna är så snälla. Små söta praktikanter som är skitskraja för allt. Den Coola Killen sade så fort jag klev in i bageriet att "vi har inga morrotsfrallor idag, det hände en olycka :(" efter lite skämt om vad som kan ha hänt så tog jag en blandning, men varnade att jobbet är kräsna, om dom var elaka mot mig för att det inte fanns morrotsfrallor i min påse så skulle jag komma tillbaka och slå honom. Han flinade glatt och sade "nä jag drar om tio minuter, du får slå han här!" och klappade en livrädd lärling på axeln. Jag (ja, jag är en ond människa) skrattade rått och utbrast "då är det alltså dig jag kommer och spöar upp!". Hela han blev röd och mumlade "nää.." och smet in på lagret. Jag skrattade hela vägen ut, sicken sötnos.

Min fabulösa väska är klar nu, monsterväskan. Jag sätter en ny trend när jag gör detta, det absolut senaste är att sy sina egna väskor. Helst av fuskläder. Och helst på känn sådär, inte använda så mycket mått. Eftersom jag inte orkar fota väskan nu (ska se the Mentalist, jag vidhåller att han som spelar Jane är OND, det syns i ögonen!) så lägger jag upp en paintbild på den. Ska fota senare. Imorgon ska den dessutom provas. Ja, munnen är dragkedjan och den enda öppningen. Ja, jag är ganska labil i mitt skapande.

Nu till Mentalist, sen cigg och sova, Over&Out.

Efter att ha förstört så mycket så ångrar jag. Tänk om jag ångar mig och sen ångrar mig igen. Det senaste är att få psykbryt på offentliga toaletter. Att gråta och snora inför så många som möjligt samtidigt. Att göra misstag. Att vara ett enda trassel av ledsenhet. Att vara en pöl av sorg.

Och ändå, när jag såg mig i spegeln med svullna ögon,  så såg det ärligt ut. Hela min varelse gav upp sina försök att täcka över och gömma sig bakom. Ansiktet saknade en skyddshinna, en mask. Det var okonstlat. Bakom cynismen är jag kött och blod. Bakom cynismen är jag en liten flicka som alla andra. Jag är verklig, slår man mig så gråter jag. Måste försöka komma ihåg det bara.

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan vara så förfärligt
Det kan vara så bra
/ W

Nattcigg och sen i säng. Orkar knappt sitta upp. Over&Out.