SKULDERSJUKDOM
-
Vi bråkade igår. Jag blev ledsen och han blev som vanligt arg över att jag som vanligt blev ledsen. Så nu lyssnar jag på Melissa Horn och har en klump i magen.
Som jag sagt så många gånger förut; man vill bara ha någon som avgudar en, hur jävla svårt kan det vara?
OVERTURE
Idag åkte Pojken hem igen. Konstigt nog vänjer man sig aldrig. Det går aldrig att tänka "men vi ses ju om två veckor igen", för i hjärnan så har man redan tänkt tanken att "det här är så bra så det kommer aldrig ta slut". Och så gör det det. Och det gör lika ont varje gång. När man träffar bekanta som inte är insatta i mitt liv och som egentligen inte bryr sig utan mest vill ha något att skvallra om sen, undrar hur det går med kärleken och man säger "jo det går bra, har långdistans fortfarande" och dom säger "GUUUUUUD va jobbit", då brukar jag rycka på axlarna och säga att äh vafan man vänjer sig. Men det gör man inte. Man säger det för att det är vad man borde säga. För att man inte vill erkänna att man sitter och grinar i en timme efter varje gång man blir själv igen. Mest för att inte frestas av att skrika JOBBIGT!? ATT BRYTA EN NAGEL ÄR JOBBIGT, ATT KOMMA FÖR SENT TILL TANDLÄKAREN ÄR JOBBIGT, ATT SPRINGA TILL TUNNELBANAN ÄR JOBBIGT! ATT INTE ENS KUNNA FÅ EN KRAM PÅ EN MÅNAD NÄR MAN ÄR UNG DUM OCH KÄR ÄR FÖRFAN LITE VÄRRE ÄN JOBBIGT!
För man vill ju vara cool och man vill ju verkligen inte vara en sån där människa som behöver en annan. Så man rycker på axlarna och säger att det är lugnt. Det är till och med rätt skönt att få tid till sina vänner. Och så vänjer man sig ju. Så livet leker. Man säger inte att man aldrig vänjer sig. Man säger inte att det gör ont varje gång man ska sova själv och allt man har är en telefonröst. För man vill ju vara cool. Och man orkar bara inte höra ett till "GUUUUUUUD va jobbit" när man vet att ikväll sover man ensam igen. Precis som vanligt.
O&O.
SPITTING GAMES
Lunchade med en vän till mig idag. X's mamma, som blev något av en andramamma när vi var tillsammans. Det är ganska märkligt, egentligen, att man håller kontakten. Och samtidigt inte alls, för dom var min familj under så väldigt lång tid. En andrafamilj. Och hur gör man slut med sin andrafamilj? Det gör man ju inte. Så jag har en andrastorebror, en andrapappa och en andramamma. Och det känns faktiskt rätt bra. Så min andramamma bytte en sushi mot ett fotografi jag tog av X när vi var tillsammans. Det är ett fint fotografi, och jag tyckte mycket om det. Men att ha ett foto av ett halvnaket ex i sovrummet känns inte helt PK. Och ganska skumt när man har världens finaste pojke som ska sova där. Det är kort sagt dags att skärpa ihop sig lite. Det var en trevlig lunch, sådär som det alltid blir, med garner färgade av svampar, och en del seriösa samtal. Hon är bra hon.
Sen var jag på myrorna och konstaterade att jag har stort huvud. Och sen fick jag världens mensvärk. Det kan vara svårt för en av det smärt-befriade könet att förstå hur det känns att ha svår mensvärk. För det är inte alls som att ha ont i magen. Det känns mer som att någon har lagt tarmarna i blod, och sedan ska vrida ur dom. Som en disktrasa. Som att något borrar in klorna i mellangärdet och trycker ihop, klämmer sönder. Och det strålar liksom ut i ryggen, och ned i benen. Upp i bröstet och lungorna. Man kan inte tänka, inte sitta, inte ligga, inte stå. Och hela kroppen vill rulla ihop sig, men man vet att det blir bara värre då, så man sitter kvar på bussen, biter ihop, och tar det som en kvinna. Man tar sig hem och faller blek ned i soffan med naproxen och en kopp starkt kaffe, drar en filt över sig och dör lite.
I och med att jag har mens så är jag väldigt ledsen. För jag blir alltid ledsen. Jag försöker vara arg, för det känns bättre, men innerst inne blir man liten, rädd och ledsen. Så jag grät framför Damernas Detektivbyrå ikväll, när Mma Ramotswe ber Rra Matekoni att fria igen, för hon inser att hon älskar ju honom, hon åker ut och letar efter honom och så ber hon honom fråga igen. Och då gör han det. För han älskar ju henne. Och då gråter jag. Jag grät när jag läste boken också, men nu grät jag fastän jag visste hur det skulle gå. För det är så fint. Det är så jävla fint. Och det är så man vill ha det. Man vill bara ha något som är lite fint. Och man vet att det är film. Det är film och inte verklighet. Men man tänker att det kanske händer. Kanske blir det så fint som det blir på film någon gång ibland. Och då gråter man. För innerst inne vet man att det är en jävla film.
Och det är sånt som gör mer ont än själva mensvärken.
O&O.
-
Och nu vet jag inte om Pojken kommer upp eller inte. Har gått på autopilot i tre veckor nu och bara, väntat. Väntat och väntat. På kvällen, på morgonen, på lunch, på middag. Väntat på helg. På nästa vecka. Det här är livet. Men av någon anledning har jag fastnat i vänteläge. Jag får en obehaglig "jaha-det-var-det"-känsla. Idag är dessutom en dag då man vill slå någon på käften. Så det är väl lika bra att gå och lägga sig.
-
Over&Out.
SAD BUT TRUE
Och inget har jag att göra på jobbet heller. Nej fy tusan.
O&O.
WERE ARE WE GOING TO?
Nu har jag ätit min philadelphia-och-gurk-macka. Det kändes inte helt okej. Inte alls faktiskt. Det är inte mycket som känns helt okej över huvud taget. Fick något slags hjärnsläpp igår. Var helt dum i huvudet. Sov dåligt också, drömde för mycket. Måste lämna Grottan nu för att hitta något rökbart att släpa hem. Det ligger en tobak runt hörnet, så det är väl inga problem egentligen. Svea försöker påkalla uppmärksamhet genom att krafsa mig på armen. Hon vill nog bli kliad gissar jag. Sture ligger och sover. Firefox AK viskar ut ur högtalarna. Livet i grottan flyter på i lugn och ro.
Over&Out.
MOONLIGHT SWIMMING
O&O.
AUTOPILOT
Vem i hela fridens namn kom på mensvärk förresten? Må det regna senaps-sill i huvudet på den människan. Usch säger jag bara. Usch. Jag tror det är tid att rita något. Det känns så. Kanske lägger upp om det blir någorlunda. Annars blir det en lång varm dusch, och sen muffinskudden nästa.
Over&Out.
SING ME TO SLEEP
Det gör ont i kroppen på så många sätt. På ställen man inte visste fanns. Jag borde gå vidare har jag hört, jag borde få tid att tänka efter, har jag hört, jag borde packa min väska och åka efter, har jag hört, det är mycket man hör och det är många som tycker. Så här ligger det till. Jag är inte intresserad av att åka bort för att komma över, eller att ta mitt förnuft till fånga och inse omöjligheten, eller ligga med någon annan för sakens skull (sämsta jävla förslaget hittils). Låt mig vara. Jag behöver inte glömma och jag behöver inte kuk. Tack, det är snällt att ni försöker, men det räcker nu. Det jag behöver är att förstå hur saker hänger ihop. Jag behöver förstå hur det kom att bli såhär. Och jag behöver förstå om jag kommer sitta ensam i mitt trädgårdskafé nästa septemberdag. Jag vill veta om det är värt väntan.
ÄR DU FORTFARANDE ARG?
Vad ska jag göra? Kom igen, säg vad jag ska göra, för jag vet inte själv. Jag vet vad jag vill, nu vet jag vad jag vill, jag vet precis allt jag vill ha, och det går inte, så säg vad gör jag då? Jag borde fortsatt ha förträngt vad jag vill för det känns inte bra det här, det känns inte bra alls. Ingenting känns bra, det är som att gå runt i en för liten kropp och få skavsår, allt är obekvämt, alla känslor är fel. Glädjen känns inte bra, sorgen känns inte bra, längtan och kärlek känns inte bra, allt är fel. Jag räknade inte med att det skulle kännas så fel att göra rätt och det får mig att misstänka att det som är rätt är fel. Men jag vet vad jag vill. Och jag vet vad jag inte vill. Det tar mig ingenstans, det ändrar ingenting, det är inte ens en tröst, men det är ändå något.
Nej såhär ligger det till, döm mig inte nu, men jag räknade med att allt skulle lösa sig. Jag räknade med att om jag hittade någon som älskade mig även efter det att den sett mig gråta och skratta och snora och cykla (jag cyklar verkligen otroligt dåligt) och spela tvspel och halka i en bastu så skulle det lösa sig. För om någon kan älska mig efter att ha sett mig cykla, då är det kärlek på hög nivå. Såhär ligger det till; jag räknade inte med att bli ensam igen. Någonsin. Min poäng är, jag är för ung, jag är för naiv, jag är en massa saker, men det hjälper inte med människor som säger att jag har hela livet på mig att lära mig om Det Här Med Kärlek, jag är ung men jag är inte dum i huvudet. Det krävs mer än att cykla dåligt för att det ska funka. Jag är tillräckligt ung för att tro att det här är Det, det finns ett Det, jag har hittat mitt Det. Eller vad man nu vill kalla Den Stora Farliga Kärleken. Men jag är gammal nog att förstå att jag tänker detta för att jag är ung. Och ändå, om jag vart 45 hade jag kanske inte brytt mig på samma sätt, kanske hade det betytt mer med en relation som var bekväm. Nu har jag tappat vart jag var på väg med detta resonemang, men det kan bero på att jag inte vet hur jag ska ställa mig till det här. Jag tror att jag menar att jag vill fortsätta vara ung, och inte tänka på hur det skulle vara att gå vidare, ha andra relationer, hitta nya människor. Men återigen, detta tänker jag för att jag är ung.
Duscha och sen sova kanske. Ögonlocken faller ihop snart. O&O.
MAKE IT ON MY OWN
Såhär ser det ut när jag röker, det är en vy att dö för. Vintern är här. Med det följer
storm, kyla och snöblåst. Och det är hela poängen med vintern, ingen jäkla
novemberkyla, med regn och rusk, utan råa brutala minusgrader, så man får
rosiga kinder och knallröd näsa. Åh, jag ska göra en snöängel imorgon. Det får
bli dagens produktiva gärning.
Jag är melankolisk, minst sagt. Lyssnar på Anna, hon säger, my heart still beats for you, after all, it's always you, I come back to, I come back to you. Jag vet, Anna vännen. Det känns tungt idag. Idag känns det som mitt livs sämsta beslut. Men jag är bara nitton, får jag påminna mig själv, det kommer fler dåliga beslut, som kommer vara sämre än dessa. Om ett år känns det bättre. Imorgon känns det bättre. Fan, det kanske känns bättre om några minuter. Men det tror jag inte. Benknäckaren sade en bra sak idag, han sade att jag ska vara tacksam att det gör så ont, för det finns människor som bara kommer över det. Och det finner jag ändå en tröst i. My heart still beats for you. Och då känns det inte så dumt att gråta till Annas sånger. Inte alls.
O&O.
ONE DAY LIKE THIS
1. Snor. Väldigt mycket snor. En hel snorinvasion, skulle man kunna uttrycka det.
2. Indisk hämtmat. Väldigt mycket ätande.
3. Jobba över. En ändlös ström av jobb. Så fort jag blivit klar med ett jobb trillar det in tre nya. Vilket är bra, för om det sinar så betyder det att jag inte behövs längre, och då är jag arbetslös igen, och då kommer jag blir galen och tugga på möblerna av desperation. Arbetslöshet är en enda lång tråkig söndag. Och vi vet alla att helger inte är min grej.
4. Byta lakan. Och det är en ganska tråkig sak, men om man tänker på hur mysigt det kommer bli att lägga sig i helt nytvättade lakan som luktar skrynkelfritt, så är det värt det. + att jag bytte till mitt muffinsörngott. Åh det finns inte ord för hur mycket jag älskar det örngottet. Jag ska fotografera det, annars inser man inte dess storhet. Och jag har också lärt mig hur sjukt trevligt det är att sova i ett tunnt litet linne, som sitter åt, istället för bylsiga t-shirts. Lite kvinno-poäng där faktiskt, men det är verkligen att rekommendera. Om det sitter åt lite så känner man sig trygg, nästan lite som att någonting håller om en. Patetiskt? Kanske, men å andra sidan sover jag också med Picke, mitt pojkvänssubstitut, ett kramdjur från IKEA som pappa köpte åt mig när jag blev tillsammans med Pojken, som jag kunde krama när jag skulle sova, och han inte var där. Nu har jag inte haft någon att krypa ihop bredvid på väldigt länge, så stackars Picke har ett ÄNNU större hål i fluffet på magen, för jag har kramat honom för hårt i sömnen. Inte lätt att vara kramdjur.
Och det var det. En lång, men händelselös dag. Den har mest bestått av att snyta sig och försöka att inte dö av trötthet. Jag får inte blir sjuk(are) just nu, för då blir jag lynchad. Alltså sitter jag och peppar mig själv med fraser som "det kunde vart värre, du kunde haft en aggressiv cancertumör i hjärnan" blandat med "jag vet att det är synd om dig, men tänk på all julledighet du kan ta ut med all övertid" och "ge inte upp kroppen, jag behöver dig!". Så jag lyssnar på Snow Patrol - Run, och tycker synd om mig själv. Är det Glee ikväll eller har jag bara intalat mig själv detta hela dagen för att orka fortsätta? Då blir jag verkligen ledsen. Snälla tv-gud, låt det vara Glee ikväll, annars börjar jag tugga på möblerna. Nu ska jag fota muffinskudden.
OVER AND OUT.
TAXIDERMY
Nej jag blev helt trött av irritation. Hur kan folk gå på den där skiten? Skrämselpropaganda. Nåja, ska kanske poppa popcorn och kolla på tv lite. Och jag har börjat maka min hatt förresten! Lägger upp en bild när den är klar (men det går långsamt, det är svårt det här, + att jag syr för hand).
Over&Out.
COALITIONS
Jag insåg här om dagen att jag är ganska patetisk. Jag pratar om passivitet, när jag själv sitter och väntar på att livet ska trilla ned i skallen på mig. Borde jag ta tag i saker? Ja. Vad borde jag göra? Jag vet inte. Och däri ligger problemet. Jag kan inte göra något innan jag bestämt mig för vad jag vill göra. Och så är vi där igen; vad vill jag egentligen? Jag vet inte. VAR ÄR MIN LILLA KLOKA GUMMA SOM SÄGER HUR JAG SKA GÖRA? Är mer eller mindre övertygad om att hon kolat för länge sedan. Kvar är en liten förvirrad hamster som springer i cirklar och undrar vad som är upp och ned. Vad jag skulle vilja är att försörja mig på konst. Och det är det enda jag inte kan. För det finns inte en jävel som kan försörja sig på konst. Så jag måste vilja något annat. Problemet är att jag inte vet om jag vill något annat. Eller vad. Eller hur. Vill jag något över huvud taget? Ja. Jag vill göra något meningsfullt som ger en känsla av att tiden går och att det är okej att den gör det. Och vad är meningsfullt? Jag vet inte. Kreativitet? Ja, ni hör ju. Jag vet inte ens vad jag tycker är meningsfullt.
Nu ska jag fortsätta på min fina bild, som visserligen fortfarande gör mig lite lätt sjösjuk, men som i ett sammanhang kan bli grym. Over&Out.
I DON'T WANNA BE
Så, ikväll har jag fastslagit saker. Jävlar vad jag har fastslagit saker. Det finns en tid för vissa tankar men det är inte nu. Nu tänker jag utan vidare presentera den mest laddade bild jag gjort.
Jag är på topp ikväll. Konstnärligt. Aldrig har jag så intensivt känt för något jag gjort. Jag blir alldeles illamående av att titta på den, hela magen vill vända sig av längtan att få vara så uppslukad av en person. Vill bara bli klar med den, men det där är bara början. En början som tagit lite drygt fyra timmar. Det går långsamt, men det blir å andra sidan ganska fint. Även om jag inte orkar se på det mer.
Mentalt är jag inte alls på topp ikväll. Mentalt är jag helt körd. Det händer väldigt ofta att jag vill slå mig själv i huvudet med ett stekjärn. Det här är ett sådant tillfälle. Vad håller jag på med? Jag vet inte. Som vanligt så vet jag inte. Det är inte mycket jag vet när man tänker efter. Jag vet vad klockan är, och jag vet hur man framkallar fotografier. Vet jag mer? Ja, jag vet uppenbarligen hur man ska göra om man vill göra allt helt jävla fel. Förutom det är det ganska överfyllt med röriga frågor. Jag vill ha svar. Varför finns det inte en liten klok gumma inuti en som man kan fråga saker till som svarar vad som är rätt och fel? Min verkar vara medvetslös för tillfället. Överhettad kanske. Eller så fick jag aldrig en. Min är vikarie och irrar fortfarande runt någonstans i fotknöls-trakterna. Ska äta en smörgås och försöka få rätsida på åtminstonde en sak ikväll. Dagens bedrift får det bli.
Over&Out.
BROKEN STRINGS
1. Att vistas i små utrymmen med andra människor utan en chans att komma bort. Hade jobbigt med folksamlingar förut, men jag trodde nog jag var förändrad. Men icke, jag är livrädd för att vistas bland för många människor.
2. Att dra negativ uppmärksamhet till mig, även om jag vet att jag inte gör det. Jag kan inbilla mig själv att någon blir irriterad och arg på mig och bli ledsen för att den är arg, när den egentligen inte alls har tänkt på vad jag håller på med.
3. Bråk. När människor bråkar vill jag gömma ansiktet i händerna och gunga fram och tillbaka. Inte nog med att jag är rädd för bråk, jag är rädd för att bli hånad över att jag är rädd för bråk. För det händer då och då, att folk fräser till och blir irriterade över att jag blir ledsen och rädd när det inte ens handlar om mig. Så, jag är rädd för att bli rädd. För det är svagt och svaghet är irriterande för bråkande människor.
4. Att bli skrattad åt. Kanske framförallt att bli skrattad åt för hur man känner inför något.
5. Att skratta åt fel saker vid fel tillfällen för att jag blir rädd. Återigen en rädd-för-att-bli-rädd-rädsla. Jag är dålig på att vara rädd, jag handlar helt ologiskt. Alltså, att göra det jag är rädd för, skratta ut någon när den säger/gör något som den tycker är viktigt, för att jag själv blir trängd. Det är obehagligt.
6. Att göra saker ensam. Saker som folk i vanliga fall gör i par. Som att fika, titta på film, äta sushi, saker där man känner hur ensam man är. Det skrämmer mig verkligen.
7. Att jag jämnt och ständigt gör en massa misstag och kommer upptäcka det när som helst.
8. Att det inte blir bättre än såhär. Och såhär är det inte helt jättebra.
9. Att jag ska tappa mina känslor och bli kall och tom inombords. Det är väl kanske det jag är mest rädd för i hela världen. Att jag inte är mänsklig.
Ritad till låten The War Between Us - Tiger Lou.
Ingen idé att lägga upp den i vanlig bild, den
måste nästan ses i storformat, så miniatyr får
funka. Känns bara så... inte jag. Är väldigt nöjd
med solskuggorna. Jag brukar inte göra sånt,
så det känns bra att det funkar. Är överlag nöjd.
Bilden ser precis ur så som jag känner mig.
Tolka fritt.
Bilden är klar, tankarna tänkta, over&out.
FAREWELL TO THE FAIRGROUND
We'll head south, just hold my hand now.
I feel like i'm casting off my clothes,
and i'm running through the snow towards the sunset,
and i'm always with you.
Keep on running, keep, keep on running,
there's no place like home.
There's no place like home.
- White Lies
Lyssnar på Tiger Lou. Känner mig mer ensam än på länge. Så många människor. Så få. It's gonna be okey säger Tgr Lou till mig. Jag vet inte vännen, jag vet faktiskt inte.
UNFINISHED BUISNESS
Rolig sak 1.
Jag såg fina solnedgångar (orkade inte se så många, men iallafall) över Sinais berg. Solen sjunker helt annorlunda där. Det är våldsamt på något sätt, snabbt, intensivt, rött. Väldigt speciellt.
Sak 2.
Snorklade (lite, orkade inte så mycket, blev för sjuk) i korallrevet Ras um el Sid, ett fint rev som låg 30 meter från vårt hotell. Många fina fiskar, många fina koraller. Det var kul.
Sak 3.
Var på en marknad. Det var rätt kul. Nån snubbe frågade mamma hur många kameler hon skulle ha för mig. Jag erbjöd mig själv för 1000, då ändrade han sig. Nu i efterhand kan jag förstå hans beslut. Jag hade feber, jag hade svarta ringar under ögonen, jag hade ansiktet fullt av utslag stora som pingisbollar (myggbett, är nog lite allergisk.. minst sagt), jag var genomsvettig, dammig, sliten och hade håriga ben. Jag hade inte ens gett en anorektisk kamel för mig själv.
Sak 4.
Klappade en kamel. Den var söt. Vill också ha en.
Så, på det hela taget var vistelsen inte helt angenäm. Jag ville dö 98% av tiden. Är väldigt glad att vara hemma, sova i min egen säng, dricka ur kranen. Nya fina converse har jag också!
Over&Out.
